Lille Tommeliten

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 1-lille-tommeliten-side-1
# chapter_title: Side 1
# book_page: 1 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Det var en gång en skogshuggare och hans fru. De hade sju barn, alla pojkar. Den äldste var tio år gammal, och den yngste var bara sju år. De var mycket fattiga, och de sju barnen gjorde livet svårt för dem, eftersom ingen av dem ännu kunde tjäna några pengar. Det som oroade dem mest var att den yngste var mycket liten och svag, och knappt sa ett ord. De trodde att han var dum, men i själva verket var han mycket smart. Han var så liten att när han föddes var han inte större än en tumme, så alla kallade honom Lilla Tummen.

Den stackars pojken fick skulden för allt som gick fel i huset, även om han inte hade gjort det. Men i själva verket var han mycket smartare än alla sina bröder tillsammans. Han pratade inte mycket, men han lyssnade och tänkte mycket.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 2-lille-tommeliten-side-2
# chapter_title: Side 2
# book_page: 2 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Sedan kom ett mycket dåligt år, och hungersnöden var så fruktansvärd att de fattiga föräldrarna bestämde sig för att göra sig av med sina barn. En kväll, när barnen låg i säng, satt skogshuggaren med sin fru vid elden. Hans hjärta höll på att brista när han sa: "Du ser ju tydligt att vi inte kan försörja våra barn. Jag kan inte se dem dö av hunger. Jag har bestämt mig för att lämna dem i skogen i morgon. Medan de är upptagna med att knyta grenar kan vi smyga iväg utan att de märker det."

"Åh!", ropade hans fru. "Hur kan du ha hjärta att ta dina egna barn till skogen bara för att överge dem?"

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 3-lille-tommeliten-side-3
# chapter_title: Side 3
# book_page: 3 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Hennes man försökte förklara hur fattiga de var, men hon ville inte hålla med. Hon var fattig, men hon var deras mamma. Ändå, när hon tänkte på hur hemskt det skulle vara att se dem dö av hunger, gav hon till slut efter och gick och lade sig och grät.

Lilla Tummen hörde allt de sa. Han hade smygit ut ur sängen och gömt sig under sin fars pall, så att han kunde lyssna utan att bli sedd. Sedan gick han tillbaka till sängen, men han sov inte en blund resten av natten, utan tänkte på vad han skulle göra. Han stod upp tidigt på morgonen och gick till floden, där han fyllde sina fickor med små vita stenar. Sedan kom han hem.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 4-lille-tommeliten-side-4
# chapter_title: Side 4
# book_page: 4 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Alla gav sig iväg in i skogen, men Lilla Tommel sade ingenting till sina bröder. De kom in i en tät skog där de knappt kunde se varandra på tio stegs avstånd. Skogshuggaren började hugga ved, och barnen samlade pinnar som de band ihop till buntar. Deras föräldrar lät dem arbeta, flyttade sig sedan långsamt bort och sprang plötsligt iväg längs en dold stig genom buskarna.

När barnen insåg att de var ensamma började de gråta så högt de kunde. Lilla Tommel lät dem gråta, eftersom han visste hur man kom hem. Medan de hade vandrat hade han släppt ner de små vita stenarna från sina fickor längs vägen. Han sa till sina bröder: "Var inte rädda. Far och mor har lämnat oss här, men jag kan leda er hem. Följ bara mig."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 5-lille-tommeliten-side-5
# chapter_title: Side 5
# book_page: 5 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

De följde honom, och han ledde dem tillbaka hem längs exakt samma väg som de hade tagit in i skogen. De vågade inte gå in, så de satte sig ner vid dörren och lyssnade på vad deras föräldrar sa.

Precis när skogshuggaren och hans fru kom hem skickade herrgårdens ägare dem tio guldpengar som han hade varit skyldig dem under lång tid. De hade aldrig väntat sig att få de pengarna, och det gav dem nytt hopp. Skogshuggaren skickade genast sin fru till slaktaren.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 6-lille-tommeliten-side-6
# chapter_title: Side 6
# book_page: 6 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Eftersom de inte hade ätit ordentligt på länge köpte hon tre gånger så mycket kött som två personer kunde äta. När de hade fyllt sina magar sa kvinnan: "Ack! Var är våra stackars barn nu? De skulle ha njutit av resterna. Men det var du, William, som ville bli av med dem.

Jag sa ju att vi skulle ångra det. Vad gör de i skogen? Åh, käre Gud, kanske har vargarna redan ätit upp dem! Du är så grym som övergav dina barn."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 7-lille-tommeliten-side-7
# chapter_title: Side 7
# book_page: 7 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Skogshuggaren blev arg, eftersom hon upprepade detta mer än tjugo gånger. Han hotade att slå henne om hon inte slutade. Det var inte så att skogshuggaren inte var lika upprörd som sin fru, men hon tjatade ständigt på honom. Hon grät och skrek: "Ack! Var är mina barn, mina stackars barn?"

Hon talade så högt att barnen utanför hörde och började ropa tillsammans: "Här är vi! Här är vi!"

Hon sprang för att öppna dörren och kramade dem, och sa: "Jag är så glad att se er, mina kära barn! Ni måste vara hungriga och trötta. Och stackars Peter, du är ju helt lerig!" "Kom in så ska jag tvätta av er."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 8-lille-tommeliten-side-8
# chapter_title: Side 8
# book_page: 8 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Nu ska ni veta att Peter var hennes äldsta son, och hon älskade honom mest eftersom han hade rödaktigt hår, precis som hon själv. Alla satte sig ner för att äta middag, och de åt med så god aptit att deras föräldrar blev glada.

Barnen berättade hur rädda de hade varit i skogen, och de pratade alla på en gång. Föräldrarna var överlyckliga över att ha dem hemma igen, och den glädjen varade så länge som de tio guldmynten. Men när pengarna tog slut återföll de i sin gamla oro.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 9-lille-tommeliten-side-9
# chapter_title: Side 9
# book_page: 9 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

De bestämde sig för att överge barnen igen, den här gången på mycket längre avstånd, för att se till att de inte skulle kunna hitta tillbaka.

De kunde dock inte prata om det tillräckligt tyst, eftersom Lille Tommelör hade hört dem igen. Han planerade att ta sig ur den här knipan precis som förra gången. Men när han stod upp tidigt för att samla småsten var ytterdörren dubbelt låst, och han visste inte vad han skulle göra. När deras far gav varje barn en bit bröd till frukost tänkte Lille Tommelör att han kunde använda brödet i stället för småsten genom att strö brödsmulor längs vägen. Så han lade brödet i fickan.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 10-lille-tommeliten-side-10
# chapter_title: Side 10
# book_page: 10 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Deras far och mor ledde dem in i den tjockaste, mörkaste delen av skogen, smög sedan iväg längs en sidostig och lämnade dem. Lille Tommelör var inte särskilt orolig, eftersom han trodde att han skulle kunna hitta tillbaka med hjälp av brödsmulorna han hade strött ut. Men han fick sig en rejäl överraskning när han inte kunde hitta en enda smula. Fåglarna hade kommit och ätit upp varenda bit.

Nu var de verkligen rädda. Ju djupare in i skogen de kom, desto mer vilse blev de. Natten föll, och en fruktansvärd vind började blåsa, vilket skrämde dem något oerhört. De trodde att de hörde vargar tjuta överallt runt omkring dem, redo att äta upp dem. De vågade knappt tala eller röra sig. Sedan började det regna kraftigt, och de blev dyblöta. De halkade och föll ner i leran och blev täckta av smuts.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 11-lille-tommeliten-side-11
# chapter_title: Side 11
# book_page: 11 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Lille Tommelisen klättrade upp i toppen av ett högt träd för att se om han kunde se något. Han tittade sig omkring och såg till slut ett litet ljus, som ett ljus, långt borta. Han klättrade ner, men när han väl var nere på marken kunde han inte se ljuset längre, vilket gjorde honom ledsen. Men efter att ha vandrat ett tag tillsammans med sina bröder mot den plats där han hade sett ljuset, fick han syn på det igen när de kom ut ur skogen.

Till slut nådde de huset där ljuset fanns, men de var mycket rädda eftersom de hela tiden tappade bort det när de gick in i en dunge. De knackade på dörren, och en vänlig kvinna öppnade den. Hon frågade vad de ville.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 12-lille-tommeliten-side-12
# chapter_title: Side 12
# book_page: 12 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Lille Tommelisen berättade för henne att de var fattiga barn som hade gått vilse i skogen och bad om att få stanna där över natten. När kvinnan såg hur söta de såg ut, började hon gråta och sa: "Åh, stackars små barn! Vet ni att det här huset tillhör en grym jätte som äter små barn?"

"Åh, kära frun", svarade Lille Tommelisen, som darrade över hela kroppen precis som sina bröder, "vad ska vi göra? Vargarna kommer säkert att äta upp oss i natt om ni inte låter oss stanna. Vi skulle hellre låta herrn äta oss. Kanske kommer han att ha medlidande med oss, särskilt om ni ber honom."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 13-lille-tommeliten-side-13
# chapter_title: Side 13
# book_page: 13 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Jättens fru tänkte att hon kunde gömma dem från sin man tills morgonen, så hon släppte in dem och tog med dem för att värma sig vid en trevlig eld. En hel får höll på att grillas på spetten till jättens middag.

När de började bli varma hörde de tre eller fyra höga knackningar vid dörren. Det var jätten som kom hem. Kvinnan gömde dem snabbt under sängen och gick för att öppna dörren. Jätten frågade genast om middagen var klar och om vinet var upphällt. Sedan satte han sig för att äta. Fåret var fortfarande rått och blodigt, men så gillade han det. Han sniffade runt och sa: "Jag känner lukten av färskt kött."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 14-lille-tommeliten-side-14
# chapter_title: Side 14
# book_page: 14 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Det du känner lukten av", sa hans fru, "måste vara kalven som jag just har dödat och flått."

"Jag säger dig, jag känner lukten av färskt kött!", svarade jätten och tittade argt på sin fru. "Det pågår något här som jag inte förstår."

Han reste sig från bordet och gick direkt till sängen. "Ah!", sa han, "jag ser att du försökte lura mig, din elaka kvinna! Jag vet inte varför jag inte äter upp dig också, men du är för hård. Här är lite gott kött som kommer att vara perfekt för att underhålla tre av mina vänner som kommer på besök om en dag eller två."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 15-lille-tommeliten-side-15
# chapter_title: Side 15
# book_page: 15 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Han drog ut barnen från under sängen, ett efter ett. De stackars pojkarna föll på knä och bad om nåd, men de hade att göra med en av de grymmaste ogrerna i världen. Han kände ingen som helst medkänsla och verkade redan sluka dem med ögonen. Han sa till sin fru att de skulle smaka utsökt när de var tillagade med en god sås. Sedan tog han en stor kniv och vässade den på en bryne. Han tog tag i en av pojkarna, men hans fru sa: "Varför göra det nu? Det finns gott om tid imorgon."

"Var tyst", sa ogren. "De blir mörare om jag gör det nu."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 16-lille-tommeliten-side-16
# chapter_title: Side 16
# book_page: 16 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Men du har redan så mycket kött", svarade hans fru. "Det finns en kalv, två får och en halvt gris."

"Sant", sa ogren, "ge dem en god måltid så att de inte blir magra, och lägg dem sedan i säng."

Kvinnan var överlycklig och matade dem väl, men pojkarna var alltför rädda för att äta en enda tugga. Ogren satte sig ner igen för att dricka, mycket nöjd över att ha mat till sina vänner. Han drack ett dussin glas mer än vanligt, vilket steg honom åt huvudet och fick honom att gå och lägga sig.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 17-lille-tommeliten-side-17
# chapter_title: Side 17
# book_page: 17 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Ogren hade sju döttrar, alla små flickor. Dessa unga ogressor hade fin hy eftersom de åt färskt kött precis som sin far, men de hade små, runda, grå ögon, krokiga näsor, breda munnar och långa, skarpa tänder som satt långt isär.

De var inte särskilt stygga ännu, men de visade lovande tendenser eftersom de redan bet små barn för att suga deras blod. Flickorna hade lagts i säng tidigt, var och en med en liten guldkrona på huvudet.

I samma rum stod en annan säng, precis lika stor, och det var där ogrens fru lade de sju pojkarna. Sedan gick hon och lade sig med sin make.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 18-lille-tommeliten-side-18
# chapter_title: Side 18
# book_page: 18 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Lille Tommeliten hade lagt märke till guldkronorna på häxornas huvuden och befarade att trollet skulle ändra sig och inte låta bli att döda dem. Så vid midnatt reste han sig, tog sina bröders mössor och sin egen, och satte dem mycket tyst på de sju små häxornas huvuden. Sedan tog han av dem guldkronorna och satte dem på sitt eget huvud och sina bröders huvuden. På så sätt skulle trollet ta misstaget att pojkarna var hans döttrar och häxorna pojkarna som han ville döda. Allt gick precis som han hade planerat.

Vid midnatt vaknade trollet, upprört över att han hade skjutit upp att döda pojkarna till morgonen. Han hoppade upp ur sängen och tog tag i sin stora kniv. "Låt oss se hur de där små rackarna mår," sa han. "Jag vill inte göra två resor."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 19-lille-tommeliten-side-19
# chapter_title: Side 19
# book_page: 19 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Han famlade sig fram till sina döttrars rum och gick till sängen där pojkarna sov. De sov alla djupt, förutom Lille Tommeliten, som var livrädd när han kände trollet famla runt hans huvud, precis som han hade gjort med hans bröder. När trollet rörde vid guldkronorna sa han: "Jag skulle ha ställt till med en rejäl röra! Jag måste ha druckit för mycket igår kväll."

Sedan gick han till sängen där flickorna låg. När han kände pojkarnas små mössor sa han: "Aha, mina små rackare! Är ni där? Då sätter vi igång!"

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 20-lille-tommeliten-side-20
# chapter_title: Side 20
# book_page: 20 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Och utan ett ord till skar han halsen av alla sju av sina döttrar.

Mycket nöjd med vad han hade gjort gick han tillbaka till sängen med sin fru. Så snart Lille Tommeliten hörde trollet snarka, väckte han sina bröder och sa åt dem att klä på sig och följa med honom. De smög ner i trädgården, klättrade över muren och sprang nästan hela natten, skakande av rädsla, utan att veta vart de var på väg.

När trollet vaknade sa han till sin fru: "Gå upp och klä på de där små rackarna som kom igår kväll."

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 21-lille-tommeliten-side-21
# chapter_title: Side 21
# book_page: 21 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Ogerskan blev förvånad över sin makes vänlighet och förstod inte vad han menade. Hon trodde att han ville att hon skulle klä på dem deras kläder. Men när hon gick upp på övervåningen, blev hon förskräckt över att se sina sju döttrar ligga döda i en blodpöl. Hon svimmade, precis som de flesta kvinnor gör i sådana situationer. Ogerskan, orolig att hans fru tog för lång tid på sig, gick upp för att hjälpa henne. Han blev precis lika chockad som sin fru över den fruktansvärda synen.

"Ah! Vad har jag gjort?" ropade han. "De förbannade små rackarna ska betala för detta, och just nu!"

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 22-lille-tommeliten-side-22
# chapter_title: Side 22
# book_page: 22 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Han kastade en kanna vatten i ansiktet på sin fru för att få henne att vakna och sa: "Snabbare, ge mig mina sju-mil-stövlar så att jag kan fånga dem!"

Han gick ut och sprang över enorma avstånd, letande överallt. Till slut kom han till själva vägen där barnen befann sig, inte mer än hundra steg från deras fars hus.

De såg ogern ta ett steg från berg till berg och korsa floder som om de vore små bäckar. Lilla Tommelisen såg en ihålig sten i närheten och sa åt sina bröder att gömma sig inuti den. Han kramade sig in också och tittade på för att se vad som skulle hända.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 23-lille-tommeliten-side-23
# chapter_title: Side 23
# book_page: 23 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Ogern var mycket trött efter sin långa, meningslösa resa (de här sju-mil-stövlarna sliter verkligen ut den som bär dem) och bestämde sig för att vila. Av en slump satte han sig på just den stenen där pojkarna gömde sig. Han var så utmattad att han somnade, och snart började han snarka så högt att barnen blev precis lika rädda som när han höll sin kniv. Men Lilla Tommelisen var modigare än sina bröder. Han sa åt dem att springa hem genast medan ogern sov djupt, och att inte oroa sig för honom. De följde hans råd och skyndade hem.

Lilla Tommelisen smög sig fram till ogern, tog försiktigt av honom stövlarna och satte på sig dem själv. Stövlarna var enorma och långa, men eftersom de var magiska kunde de växa eller krympa för att passa den som bar dem. Så passade de perfekt till Lilla Tommelisens fötter och ben, som om de hade gjorts för honom.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 24-lille-tommeliten-side-24
# chapter_title: Side 24
# book_page: 24 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Han gick direkt till jättens hus, där han fann jättinnan gråta bittert över sina döda döttrar. "Din make", sa Lilla Tommeliten, "är i stor fara. Han har tillfångatagits av ett gäng tjuvar som har svurit att döda honom om han inte ger dem allt sitt guld och silver.

Precis när de höll knivar mot hans hals såg han mig och bad mig komma och berätta för dig. Han sa att du måste ge mig allt han äger, utan att behålla något, annars kommer de att döda honom utan nåd.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 25-lille-tommeliten-side-25
# chapter_title: Side 25
# book_page: 25 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Eftersom tiden var knapp lät han mig låna hans stövlar (som du kan se) så att jag skulle kunna skynda mig, och för att bevisa att jag talade sanning."

Den stackars kvinnan var så rädd att hon gav honom hela jättens skatt. Trots att jätten åt små barn var han en god make. Lilla Tommeliten tog alla pengarna och gick hem till sin fars hus, där han välkomnades med stor glädje.

Nu finns det de som inte håller med om den här delen. De säger att Lilla Tommeliten aldrig stal från jätten alls, och att han bara tog stövarna eftersom han tyckte att det var rättvist, eftersom jätten bara använde dem för att jaga barn.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 26-lille-tommeliten-side-26
# chapter_title: Side 26
# book_page: 26 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Dessa personer påstår sig veta detta med säkerhet, eftersom de ofta åt och drack i skogshuggarens hus. De säger att efter att ha tagit stövarna gick Lilla Tommeliten till hovet. Där fick han veta att kungen var orolig för en armé som befann sig tvåhundra mil bort och för utfallet av en strid.

Så Lilla Tommeliten gick till kungen och sa att om kungen så önskade kunde han hämta nyheter från armén innan kvällen. Kungen lovade honom en stor summa pengar. Lilla Tommeliten höll sitt ord och återvände samma kväll med nyheterna.

# book_id: global-age-version-82f9d1835d7842a8887fb7deebacda56
# book_title: Lille Tommeliten
# chapter_id: 27-lille-tommeliten-side-27
# chapter_title: Side 27
# book_page: 27 / 27
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Det här första uppdraget gjorde honom känd, och han kunde få vad han ville. Kungen betalade honom väl för att överlämna order till armén, och många damer betalade honom för att hämta nyheter från deras älskade. Det var hans största inkomst.

Vissa gifta kvinnor skickade också brev med honom till sina makar, men de betalade så dåligt att han inte ens brydde sig om att räkna pengarna. Efter att ha arbetat som budbärare ett tag och blivit mycket rik återvände han till sin far, där alla var överlyckliga över att se honom.

Han gjorde hela familjen välbärgad, köpte positioner åt sin far och sina bröder, och de levde alla bekvämt. Och han själv blev kungens högt älskade favorit.