Överflödshornet

# book_id: global-gutenberg-translation-a6547b8c1f8c4d60be7b9e4521ae04e0
# book_title: Överflödshornet
# chapter_id: 1-overflodshornet
# chapter_title: Överflödshornet
# book_page: 1 / 3
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Dejanira var en av de vackraste prinsessorna som levde för länge sedan, under de grekiska gudarnas och gudinnornas tid. Det verkade som om all världens skönhet under den mytiska tiden tillhörde henne. Hennes hår lyste i den gula färgen från den första vårsolen, och hennes ögon var lika blå som vårhimlen. Sommaren hade färgat Dejaniras kinder med rosenbladsrosa, och färgerna från höstens frukter lyste i hennes smycken – röd, lila och guld. Hennes kläder var lika vita och mjuka som vintersnön, och all musik från den mjuka vinden, fåglarnas sång och de porlande bäckarna fanns i hennes röst.

På grund av sin skönhet och sin godhet, som överträffade till och med den, kom prinsar från hela världen för att be Dejaniras far, Aeneus, om att hon skulle få återvända till deras kungariken för att bli deras drottning. Men till dem alla svarade Aeneus att han inte skulle ge prinsessan till någon annan än den starkaste.

Så följde många prov av dessa främlingars skicklighet och styrka i spel och brottning, men en efter en misslyckades de. Till slut var det bara två kvar: Herkules, som var stark nog att hålla upp himlen på sina breda axlar, och Achelous, flodguden, som slingrade sig genom fälten och gjorde dem bördiga med bäckar och strömmar. Var och en ansåg sig vara den bäste, och det stod mellan dem vem som genom sin tapperhet skulle vinna prinsessan till hustru.

Herkules var enorm till växten och hade en oerhörd styrka. Under hans buskiga ögonbryn glänste hans ögon som eldklot. Hans klädsel var gjord av lejonhudar, och hans stav var ett ungt träd. Men den listige Achelous kunde smyga sig mellan Herkules enorma fingrar. Han var lika smal och graciös som ett videgren, och hans kläder var gröna som bladverket. Han bar en krona av näckrosor på sitt vackra hår och hade en stav gjord av sammanflätade strån. När Achelous talade, lät hans röst som porlandet från en bäck.

"Prinsessan Dejanira ska bli min!", sa Achelous. "Jag ska göra henne till drottning över flodernas land. Vattnens musik ska alltid ljuda i hennes öron, och överflödet som följer mig vart jag än går ska göra henne rik."

"Nej!", skrek Herkules. "Jag är jordens styrka. Dejanira tillhör mig. Du ska inte få henne."

# book_id: global-gutenberg-translation-a6547b8c1f8c4d60be7b9e4521ae04e0
# book_title: Överflödshornet
# chapter_id: 1-overflodshornet
# chapter_title: Överflödshornet
# book_page: 2 / 3
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Då blev flodguden mycket arg. Hans gröna klädnad bytte färg till samma färg som det svarta havet under en storm, och hans röst var lika högljudd som ett vattenfall i bergen. Achelous kunde vara nästan lika stark som Herkules när han blev arg.

"Hur vågar du göra anspråk på denna kungliga jungfru?" vrålade han. "Du, som har dödligt blod i dina ådror! Jag är en gud och vattnens konung. Vart jag än färdas över jorden, mognar säden och frukterna, och blommorna slår ut och blommar. Prinsessan Dejanira tillhör mig med rätta."

Herkules rynkade pannan när han gick fram mot flodguden. "Din styrka finns bara i ord", sa han hånfullt. "Min styrka finns i min arm. Om du vill vinna Dejanira, måste det ske genom handgemäng." Så kastade flodguden av sig sina kläder, och Herkules sin lejonhud, och de två kämpade om prinsessans hand.

Det var en modig och tapper strid. Ingen gav vika; båda stod fast vid sin mark. Achelous slank in och ut ur Herkules mäktiga grepp ett dussin gånger, men till slut blev hjältens överlägsna styrka för mycket för denne gud, som bara hade sin list att förlita sig på. Herkules grep flodguden hårt om halsen och höll fast honom, flämtande efter andan.

Då tog Achelous till det knep han kände till. Genom magiska konster förvandlade han plötsligt sin skepnad till en lång, slemmig orm. Han vred sig ur Herkules grepp och riktade en kluven tunga mot honom, samtidigt som han visade sina huggtänder. Herkules var ännu inte besegrad. Han skrattade bara hånfullt åt ormen och grep varelsen i nacken, redo att strypa den.

Achelous kämpade förgäves för att komma loss och tog till slut till trolldom igen. På ett ögonblick förvandlades ormen till en våldsam, rytande tjur. Den rusade mot Herkules med sänkta horn. Men hjälten var fortfarande oövervinnelig. Han grep tag i tjurens horn, böjde dess huvud, grep dess kraftiga hals och kastade den, så att dess horn grävdes ner i marken. Sedan bröt han av ett av hornen med sin järnhårda hand och höll upp det i luften, ropandes: "Seger! Dejanira tillhör mig!"

# book_id: global-gutenberg-translation-a6547b8c1f8c4d60be7b9e4521ae04e0
# book_title: Överflödshornet
# chapter_id: 1-overflodshornet
# chapter_title: Överflödshornet
# book_page: 3 / 3
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Achelous återvände till sin egen skepnad och, gråtande av smärta, sprang bort från slottets område där striden hade ägt rum, och stannade inte förrän han hade störtat ner i en svalkande bäck. Det var rätt att Herkules segrade, ty hans styrka låg i armen, inte i list.

Prinsessan Dejanira kom till honom, och med henne kom överflödets gudinna, Ceres, för att ge erövraren sin belöning.

Ceres tog det stora hornet som Herkules hade slitit av Achelous' huvud och fyllde det till överflöd med skördens rikedomar. Moget spannmål, lila druvor, rosiga äpplen, plommon, nötter, granatäpplen, oliver och fikon fyllde hornet och rann över kanten. Skogs- och vattennymferna kom och lindade in hornet med vinstockar, purpurfärgade blad och årets sista, strålande blommor. Sedan bar de detta första överflödshorn högt över sina huvuden och gav det till Herkules och den vackra Dejanira som en bröllopsgåva. Det var den rikaste gåva gudarna kunde ge – själva årets skörd.

Och sedan den där långa, förflutna tiden då grekerna levde, har överflödshornet stått för årets välsignelse till oss.