Det susar i vassenAge-adapted version

Mullvaden hade tvättat och skrubbat hela morgonen, med damm i halsen och kalk på pälsen. Vårljuset satt som en sång i kroppen. Plötsligt kände han att han inte orkade mer. Han släppte borsten, kastade ifrån sig hinken och krängde sig uppåt i sin trånga tunnel, tills nosen bröt igenom jordskorpan ut i solen. Han rullade runt i den varma gräsmattan, skrattade utan anledning och sprang iväg bara för att det var härligt att springa.

Han susade över åkrarna, förbi förvirrade kaniner som ropade åt honom att han måste betala vägtull, och ropade "Löksås!" tillbaka medan han sprang vidare. Fåglarna bar små kvistar och strån i näbben, och blomknoppar brast ut medan han såg på. Alla såg ut att ha ett arbete. Han kände en ny och härlig känsla: att vara lat och fri, just när alla andra var så upptagna.

Så kom han till floden. Han hade aldrig sett en flod förut. Den knubbigt runda vattenryggen, som vred sig och glittrade, små kluck och silverblänk överallt – det var som om floden skrattade tyst för sig själv. Mullvaden blev stående alldeles mållös. Han satte sig på stranden och stirrade, och i stillheten fick han alltför mycket att drömma om. Då lade han märke till ett mörkt hål på andra sidan, och i hålet en liten blixt – en ögonfrans, liksom. Snart såg han ett brunt ansikte med morrhår sticka fram. ”Hej, Mullvad!” sa Vattensorken.

”Hej, Sork!” svarade Mullvaden snabbt, nästan rädd för att göra fel.

Råttan satte sin båt ut från vassen, en liten blåvit sak med ett rep i fören. Innan Mullvaden förstod vad som hände satt han i aktern. "Tro mig", sa Råttan högtidligt medan han sköt ut, "det finns ingenting, ingenting i världen, som är hälften så värt som att bara driva omkring i båtar." Han fortsatte att prata, drömmande, om dofter av tågvirke och ljudet av årklykor, tills Mullvaden plötsligt skrek.

För då slog fören rakt in i strandkanten, Råttan åkte baklänges med benen i vädret och båten skakade. Råttan kom upp igen med vattendroppar i morrhåren och skrattade. ”Det gör inget”, sa han nöjt. ”Det är ju charmen med hela grejen: ingenting spelar egentligen någon roll. Ska vi ta floden neråt tillsammans idag? Lång tur. Korg med.” Mullvaden sträckte ut tårna över relingen och kände hela kroppen säga ja.

Råttan hämtade en stor flätad lunchkorg. “Vad är i den?” frågade Mullvaden. Råttan höjde rösten och radade upp i full fart: “Kallrevben, kall skinka, kall oxe, pickles, sallad, franska småbröd, krasse-sandwiches, pastejer, ingefärsöl, citronad, sodavatten—” “Det är för mycket!” pep Mullvaden, halvvild av lycka. Råttan förde årorna jämnt; Mullvaden lät en tass glida i vattenytan och drömde sig bort.

Efter en stund mumlade han en ursäkt för att han var så tyst. Allt var så nytt. “Floden är allt för mig,” förklarade Råttan. “Jag bor vid den, med den, på den och i den. Den är min värld. Den säger mig allt jag behöver veta. Skogen där borta, den vilda, är något annat. Vi åker sällan dit.”

De svängde in i en bakvatten, som en liten spegelblank vik, med ett gammalt kvarnhjul som mumlade bakom en damm. Mullvaden flämtade till. Råttan förtöjde båten och bar korgen i land. Mullvaden insisterade på att packa upp allt själv och sa 'Å, hjälp!' för varenda delikatess.

De åt sig mätta. Då dök Uttern upp, skakade vattnet av ryggen och kastade sig ner hos dem. Han berättade att Herr Padda var ute i en splitterny kapplöpningsbåt, roende som en säck potatis.

Råttan och Uttern skrattade: Paddan började med allt nytt och tröttnade lika fort. Medan de satt där kom Paddans båt till synes.

Som Råttan förutspådde dröjde det inte många ögonblick förrän hela alltet var i oordning och nästan vält. Uttern började berätta om Padda och en slussvakt, men en stor dagslända svängde förbi, Uttern sa ”klupp!” och var plötsligt borta – som seden var bland djur: man kommenterade inte sådana försvinnanden.

De packade ihop. Mullvaden rotade och glömde en tallrik, satte sig på senapsburken, blev generad. Solen stod lägre när de gled hemåt. Mullvaden kände en stolthet bubbla upp. ”Låt mig ro,” sa han.

Råttan skrattade och sa att det behövdes lite övning först, men ordet ”lite” brände i Mullvadens öra. Han spratt upp, grep årorna, vickade nästan Råttan överbord och tog ett våldsamt årtag. Årtbladet träffade inte vattnet. Hela båten gick runt. I det kalla djupet kände Mullvaden paniken strömma upp; allt försvann.

Då kände han en stadig tass i nacken.

«Vad gör väl lite vatten för en Vattenråtta?» skrattade Råttan och stack en åra under armen på honom. De tog sig iland, dyblöta. Råttan hoppade elegant i igen, dök och drog upp den tunga korgen; en hel smörgåsvärld plaskade omkring honom. «Förlåt mig,» flämtade Mullvaden. Råttan tände en eld hemma hos sig, svepte Mullvaden i morgonrock och tofflor, berättade älvens historier långt in på kvällen. Mullvaden somnade med en frid han inte känt förut, ljudet av älven som slickade mot fönsterkarmen.

Sommaren blev tjock och varm. Mullvaden lärde sig simma och ro, att läsa vattnet, att se vind i grässtråna. En morgon stod Råttan och sjöng för änderna, en egen sång han hade gjort: om huvuden nere, svansar upp, om att gnaga fritt i säven. ”Ska vi besöka Herr Padda?” frågade Mullvaden. ”Alltid rätt tid för Padda,” sa Råttan. De paddlade uppför till en stor röd stenbyggnad med gräsmatta ända ner till vattnet. Båthuset var tomt och dammigt. ”Båtlivet är visst ute för tillfället,” sa Råttan torrt. De fann Padda i en korgstol, med en stor karta utbredd över knäna och en blick som glittrade av nästa idé.

Några dagar senare stod Padda på gårdsplanen och viftade med armarna som en cirkusdirektör. Ute på gårdsplanen stod en ny, skinande zigenarvagn, grön med röda hörn, mässing på hörnen och små gardiner i fönstren. ”Det här, mina vänner,” sa Padda, ”är det verkliga livet! Fri väg, öppen himmel, en gryta över elden och hjul som sjunger!” Han lockade dem mjukt, och till slut gav Råttan efter med en suck, medan Mullvaden redan hängde skrattande i dragläget och försökte med steget ”vi är på väg”.

De rullade iväg, över hedar och åkrar, stannade vid bäckar, tände eld, åt korv från pinne och sov i vagnen medan vinden viskade i gardinerna. Mullvaden trivdes. Råttan saknade floden men överlämnade sig åt glädjen i hjulspåren.

Så, en dag, kom ett ljud de ännu inte kände väl, men som skulle förfölja dem länge: «Poop-poop!» En motorbil som blixt och stål skar förbi, vinden sög i dem, hästen steg och spratt, och innan någon hann tänka, dunkade vagnen snett och välte ner i diket. De kravlade sig ut i ett moln av damm, med plommon av rostigt bagage runt sig.

Padda, däremot, låg i diket med ögonen vidöppna och munnen mumlande ett ord: «Poop-poop…!» Där och då glömde han vagnen, hästen, allt han hade kallat «verkliga livet». Nu fanns bara motorbilar. Dagen efter var vagnen glömd vid en gård med stallägaren vrålande bakom dem, medan Padda planerade sina första bilresor och vinkade med hatten till osynliga åskådare.

Årstiderna skiftade. Floden steg av regn, vinden blev glaskall. Mullvaden, som var ett underjordiskt djur, kände sig trygg i Råttans hus, men tanken på Grävlingen grodde igen. Han frågade ständigt om de inte kunde träffa honom. ”Han dyker nog upp när han själv vill,” sa Råttan.

Men vintern lade sitt hårda lock över världen, och Grävlingen kom aldrig förbi. En eftermiddag, medan Råttan dåsade och plundrade med rim som inte ville passa, tog Mullvaden på sig mössan och smög ut. Han ville in i den Vilda Skogen.

Himlen var hård och stålgrå. Löven var borta, grenarna stod nakna, och allt låg liksom på rygg och visade revbenen. Mullvaden gillade det nästan; det var ärligt. Han gick in bland träden. Först var det bara kvistar som bröts och rötter som snubblade honom.

Sedan blev det mörkare, träden kröp tätare, och hål i branten gapade som käftar. Då började ansiktena. Först tyckte han kanske att han såg något, en liten kilformad nos med hårda ögon i ett hål. Han vände sig – borta. Han skrattade nervöst åt sig själv.

Men efter hand hade varje hål en glimt av ett ansikte, och alla tittade fult på honom, och alla var borta när han stirrade tillbaka.

Han lämnade stigen för att undvika hålen. Då började visslingarna. Tunn, skarp, långt bak; sedan framför; sedan på båda sidor. Sedan kom ljudet av små fötter, först spridda, sedan som hagel mot torra löv.

Hela skogen sprang, lät det som. Något jagades. Var det han? Han sprang också. Han föll, ramlade in i och under och över, tills han flämtade tungt och fann en ihålig bok att krypa in i. Där låg han bland torra löv, darrade och förstod fullt ut det som Råttan hade försökt skydda honom från: Skräckens ögonblick i den Vilda Skogen.

Hemma vaknade Råttan av att en kolbit föll i eldstaden. "Mullvad?" ropade han. Tystnad. Han såg att mössan var borta från kroken och gummistövlarna borta från dörrmattan.

Han förstod det han hade fruktat. Utan att tveka spände han på sig bältet med pistoler, tog en rejäl klubba och gav sig iväg. Ansikten försvann tillbaka in i hålen när de såg honom. Visslingar och tisslande tystnade. Han gick genom hela skogen till andra sidan, såg sig om och ropade lugnt: «Molly, Molly, var är du?»

Det är jag, Råttan!» Efter en evighet hörde han ett svagt svar och fann honom i bokens håla. «Jag har varit så rädd,» snyftade Mullvaden. «Jag vet,» sa Råttan milt. «Men man går inte ensam här. Vi floddjur har lösenord och små knep. Kom, vi måste hem innan mörkret tar oss.»

Men mörkret tog dem. Det började snöa, mjukt först, sedan tätt. Allt som kunde påminna om stig förvandlades till en enda vit slätt med svarta stammar. De lade arm i arm och famlade framåt, pekade ut träd som de tyckte sig känna igen. De blev våta, blå om tassarna, tunga i steget.

När Mullvaden snubblade och skrek att benet var skuret satte sig Råttan på huk. »Konstigt snitt,« mumlade han. »Inte gren. Metallkant.« Han började skrapa i snön med pinnar och tassar.

»Låt oss hellre gå!« sade Mullvaden förtvivlat. »Vänta lite.« Råttan skrapade ivrigt, och plötsligt jublade han och dansade ett litet glädjesteg som inte riktigt passade med hur blå han var i nosen. »En dörrskrapa!«

Mullvaden stirrade oförstående. ”Bara någon som har tappat den—” ”Nej, dörrskrapa betyder dörrmatta, och dörrmatta betyder—” De grävde. Där låg en sjaskig matta. De grävde envist vidare och stötte på en liten stadig dörr, mörkgrön, med mässingshandtag och en liten platta där det stod med fyrkantiga versaler: MR. BADGER.

Bankandet besvarades till slut av tunga steg. ”Nästa gång det här händer blir jag väldigt arg,” sa en sömnig röst genom springan. ”Å, Grävling, släpp in oss, det är Råttan, och Mullvaden, vi har gått vilse i snön!” Dörren gick genast helt upp. ”Råttan, min kära lilla vän! In med er! Tänk att vara ute i Vildmarken en sådan natt!”

Grävlingen lufsade framför dem i morgonrock och nedsmutsade tofflor, med ljusstake i handen, genom långa, lätt slitna gångar som förgrenade sig som rötter, in i ett stort kök med rött tegelstensgolv och en bred spis med två varma vrår på varje sida. Vilken värme! Korvar hängde från bjälkar, örtknippen torkade, löknät och äggkorgar blinkade. Grävlingen drog ner dem på bänkarna, tog av dem våta kläder, bandagerade Mullvadens smalben med varmt vatten och plåster, och fick dem framför elden tills de kände huden igen.

När de var brända på utsidan och mjuka på insidan, satte han fram dem på bordet. Det blev mer prat än tugga ett tag, sedan blev det både och. Grävlingen var artig och utan förebråelse. Inget «vad var det jag sa». Mullvaden kände en värme inom sig som inte bara kom från elden.

Vid brasan efteråt, när tänderna inte längre skallrade, frågade Grävlingen om Padda. Råttan suckade. ”Från ont till värre. Sju krascher nu. Hans skjul är fulla med bitar av motorfordon, inte större än en hatt. Böter på böter, sjukhus tre gånger. Han kör själv. Han kan inte köra.” Grävlingen nickade tungt. ”Då får vi ta honom i öronen när vintern är över. Inte nu. Nu sover man. Men när tiden är inne, står vi tillsammans.” Råttan somnade tvärt där i stolen. Mullvaden var klart vaken; underjord av detta slag passade honom perfekt.

Nästa morgon fick de gröt med två små igelkottar på bänken, pojkarna hade kommit vilse på väg till skolan; Grävlingen hade hittat dem vid bakdörren och tagit in dem. Uttern, fräsch och kall i pälsen, kom också stampande in med soluppgångsskratt, berättade att hela flodstranden hade varit rädd för dem i natt. Han hade mött en nervös kanin, var tvungen att ge honom en dask för att få vett i honom, sa han, och om han hade mött 'dem', alltså de listiga småttingarna i skogen, skulle han ha gett dem nerver.

Sedan åt de skinka och ägg och skrattade. När de var mätta, sa Grävlingen: «Kom.

Nu ska ni få se.» Han tände en lykta och tog Mullvaden in i sina gångar. De var inte bara gångar.

Det var rum på rum, små kamrar och stora salar, och Mullvaden blev helt tyst av beundran. ”Hur hann du gräva allt det här?” log Grävlingen. ”Jag har inte grävt. För länge, länge sedan fanns det en stad här. Människor. De byggde med sten, trodde det skulle stå för evigt. Sedan for de.

Vinden och regnet gjorde resten. Vi grävde ut lite när vi behövde. Vi är gamla i landet, vi grävlingar. De kommer och går. Vi består.”

Till slut kände Råtta oron komma smygande. För mycket tak över huvudet gjorde honom rastlös. Grävlingen nickade och ledde dem ut en annan väg, en fuktig tunnel som slingrade sig och sänkte sig, tills de trängde sig ut i dagsljuset igen – vid kanten av Skogen. Där låg floden framför dem som en vän, och de skyndade sig hemåt, vände sig en gång och såg Skogen som en mörk mur bakom sig, och gick fortare.

En kväll lite senare var de på väg över marker efter en lång dag ute med Uttern. De skyndade sig genom en by med ljus i låga fönster, och Mullvaden tittade in i små hem medan han gick förbi: en katt som blev klappad, ett barn som bars till sängs, en man som bankade pipan tom. Sedan var de ute på landet igen. Snö var i luften. Mullvadens tankar var redan vid soppa och värme.

Då hände något i hans näsa, snabbare än en tanke, likt en osynlig hand som drog i honom.

Han stelnade till. Det var inte bara en doft. Det var hem. Hans gamla jordhem, som han hade skyndat sig bort från den dagen floden sjöng till honom, kallade honom nu med en röst som var helt hans.

Han ropade på Råttan, men Råttan hörde inte, var upptagen med vädret. »Vi kan inte stanna nu! Vi hittar det i morgon!« ropade Råttan. Mulvaden stretade emot sig själv, men följde med.

Till slut brast det för honom. Han satte sig på en stubbe och grät ohämmat. Råttan blev förskräckt över styrkan i gråten.

»Vad är det?« viskade han.

Mullvaden snyftade om hur fattigt hans hem var, men det var hans, han hade lämnat det, och nu ropade det, och Råttan hade inte velat vända. Råttan såg rakt fram ett ögonblick och strök Mullvaden på axeln. ”Vilket svin jag har varit”, mumlade han. Han reste sig. ”Vi vänder. Nu. Vi ska hitta det om jag så måste vara ute hela natten. Fram, näsan först.”

Mullvaden gick som i sömnen, näsan arbetade som en liten maskin. Över dike, genom häck, över äng. Så försvann han ner i en trång passage. Råttan kröp efter, och de kom ut på en liten, ren sandgård med en dörr, och ovanför ringklockan stod det med prydliga bokstäver: »Mullvadsgropen«. Där hängde en lykta, dammig, men klarade av att lysa upp precis det som behövdes: en trädgårdsbänk på ena sidan, en gräsmatta på den andra.

På väggarna hängde korgar med ormbunkar och små gipsfigurer – Garibaldi, lille Samuel, drottning Victoria – och längs ena kanten fanns en liten kastbana med bänkar och bord, med ringar av koppar efter krus.

Mitt på fanns en pöl med guldfisk, med en bård av snäckskal och en topp med en silverkula som förvred allt. Mullvaden såg och log med hela sig.

Så vände han sig in i korridoren, tände en lampa och stod stilla. Det var dammigt. Det var trångt. Det var hans. Han sjönk ner på en stol. «Å, Råttan, varför tog jag dig hit i kväll? Du kunde ha suttit vid brasan i ett riktigt hus.»

Råttan letade inte efter ursäkter. Han sprang omkring och tände ljus, drog ner täcken från skåpet, ropade: «Vilken pärla till hus! Kompakt och klokt planerat! Vi skapar en kväll som ingen glömmer! Elda först.

Så dammtrasa. Eller helst: du dammar, jag eldar! » Snart knastrade lågorna. Mullvaden fick ut mörkret ur vrårna med trasa. Så kom nästa kris: «Råttan, jag har inget att ge dig att äta.»

Råttan såg allvarlig ut, som om det var en utmaning han var född för. «Jag såg en sardinöppnare på kökshyllan. Det betyder sardiner. Och jag har aldrig sett en sardinöppnare utan kex i närheten. Kom, vi plundrar dina skåp.»

De hittade en burk sardiner, en nästan full ask kaptenskex, och, i byrålådan i skänken, en tysk korv i silverpapper.

»Fest!« sa råttan och hämtade fyra flaskor öl i källaren. Medan de blandade senap i ett äggkopp och lade sardiner på kex, berättade Mullvaden blygt, så ivrigt, om varenda sak – hur han hade sparat i veckor för att köpa just den där rullen, hur den där silverkulan hade varit ett kap på marknaden, hur smutstvätten alltid låg i ett hörn så att ingen skulle se den, och hur han tyckte om att sitta på bänken i förgården. Han glömde helt att äta. Råttan nickade högtidligt och sa »fantastiskt« och »vilken idé« med jämna mellanrum. De värmde sig, de åt, och allt var gott.

Senare den vintern, när snön lade sig på fönsterrutorna, hördes ljudet av barnröster under dörrtröskeln. Små åkermöss stod ute och sjöng julsånger med kalla tassar och röda näsor. Mullvaden var på väg att springa ut med en skål småmynt, men Råttan lade handen på hans axel. «Vi kan göra bättre,» sa han och försvann ut i snön. Han kom tillbaka med påsar och paket; hur han hade skaffat allt så fort, förstod Mullvaden aldrig.

De bar fram korvar, bröd, varma drycker. Små möss blev rörda och glada och sjöng mer. Mullvaden kände sitt lilla hus värmas upp igen av skratt och ånga, och den natten låg han och tittade i taket länge efter att ljuset hade släckts och förstod att även en smal gång kunde vara rik när den var full av folk.

Så, en sommarmorgon långt senare, dunkade det hårt på Råttans hus dörr. 'Tiden är inne!' sa Grävlingen, stor och mörk i dörröppningen. 'En ny, stark motorbil är på väg till Paddhallen i detta ögonblick.' De marscherade upp.

Där stod ett stort rött odjur till bil. Padda kom ut på trappan i glasögon, keps, damasker och en jättestor rock. Han jublade först, men blev tyst när han såg vännernas munnar. Grävlingen pekade. «In! »

De tog honom under armarna och bar honom ungefär in i vardagsrummet. Grävlingen bad chauffören åka, «Herrn har ångrat sig. » Så stod Padda framför dem i hallen. «Av med det där tramset! » befallde Grävlingen, och Råttan och Mullvaden fick hålla honom platt medan de drog av honom allt som luktade motor.

När han stod där som bara Padda – inte som motorhjälten – blev ögonen blankare och rösten mindre. Grävlingen talade allvarligt om böter och lagbrott, om pengarna fadern hade lämnat efter sig som användes upp på smällar, om ryktet bland folk. ”Vi är dina vänner. Vi låter inte våra vänner göra bort sig förbi en viss punkt. Du har nått den.” Han förde en slapp Padda ut igen efter en timme. ”Han ångrar sig”, sa Grävlingen. ”Han lovar att aldrig röra en motorbil igen.” Råttan kikade på mullvaden och höjde ögonbrynen. Var det inte ett litet glimt i ögat ändå?

«Upprepa vad du sa i rökrummet,» sade Grävlingen.

Padda såg sig omkring, svalde och flammade plötsligt upp: «Nej! Jag ångrar mig inte! Det var härligt!» «Då måste vi använda våld,» sade Grävlingen lugnt.

«Vi stannar här. Vi låser in dig tills förståndet kommer tillbaka.» De bar honom, sprattlande och nypande, upp till sovrummet, låste och satte upp vaktlistor. Först var Padda omöjlig, byggde «bilar» av stolar och gjorde förfärliga motorljud. Sedan blev han svag och snäll – och det var då han var farligast.

En morgon var det Råttans tur att sitta vakt. Padda talade svagt om sjukdom och slutet, och undrade om Råttan kunde hämta läkare och advokat. Råttan, som aldrig hade hört Padda be om advokat, skvatt och låste dörren noga, men sprang. Så fort nyckeln smällde, var Padda på benen. Han knöt lakan till rep, fäste dem i fönstrets spröjs, gled lätt ner i rosenrabatten och traskade i väg med fickor fulla av kontanter och vissling på läpparna.

Han var inte fri många timmar innan han gjorde det han allra helst ville göra. På ett värdshus i den lilla staden hörde han ”Poop-poop” närma sig. Håret reste sig på ryggen. Bilen svängde in på gårdsplanen. Paddan smög ut, gick runt den, kände på handtaget, och innan han riktigt hann tänka hade han vevat igång motorn.

Kanske skulle han bara ”titta”. Några ögonblick senare var han långt ute på vägen. Det gick inte bra.

Det gick för fort in i fel, för mjukt ut i diket. Paddan ställdes inför rätta.

Domaren och skrivaren utdömde den strängaste möjliga straffet: tolv månader för stöld, tre år för vansinneskörning, femton år för fräckhet. Summa summarum: tjugo år. De lade honom i bojor, drog honom genom torget förbi skolbarn som hojtade, över en vindbrygga, under en fångport, uppför slingrande trappor och ända in i det innersta tornets mörkaste cell. Där lämnades paddan ensam.

Ungefär samtidigt, en mild natt, satt Råttan och Mullvaden i en båt och lät årorna vila. Utterns lille Portly var borta igen, och den här gången länge. Uttern höll vakt vid den gamla vadstället, där han hade lärt pojken att simma. Råttan och Mullvaden bestämde sig för att leta uppför floden i nattens ljus. Månen steg långsamt och hällde silver över allt, och de sökte buskar och ihåliga träd, kanten av diken, torra bäckar.

När natten så småningom började bli grå i kanten, satte sig Råttan plötsligt upp och lyssnade. En tunn och ren pipning, vacker som ingenting han hade hört förr, drog honom vidare.

Mullvaden hörde bara vinden först, men rodde dit Råttan pekade. Ljudet blev tydligare. Snart hörde Mullvaden det också, en lustig, klar flöjt som vågade i luften och gjorde dem tysta inuti.

Råttan hade tårar i ögonen. »Det här är min sång från drömmarna,» viskade han. Ljudet ledde dem ända in till en ö som låg i en båge av vitt skum från dammen. De drog upp båten i gräs grönare än något grönt de hade sett, mellan rönnbär och vildkörsbär och slånbär.

Det blev alldeles tyst. En stor, fridfull vördnad sjönk ner över dem. De föll nästan på knä utan att veta varför. Panflöjten tystnade, men kallelsen fanns ändå där. Mullvaden lyfte blicken och såg rakt in i ögonen på en som de mött i historier och viskningar, men aldrig trott att de skulle få se.

Horn som böjde sig bakåt, ögon milda och stränga, skäggig mun som nästan log, starka muskler under brun päls, en hand som höll panflöjten som just hade fallit från de skilda läpparna. Och mellan klövarna, tryggt sovande som om världen alltid hade varit snäll, låg lille Portly.

”Är du rädd?” viskade Mullvaden. ”Rädd?”

Av honom? Aldrig, aldrig!» viskade Råttan, och samtidigt skakade han. De knäböjde och tillbad. Så kom solen plötsligt och strålande och bländade dem.

När de kunde se igen, var synet borta. Fågelsång fyllde luften. De kände en mild bris smeka sina ansikten, och plötsligt gled allt de nyss hade sett ut. Detta var gudarnas sista och bästa gåva, för att minnet inte skulle ligga över allt annat under resten av deras liv. De fann Portly, som vaknat till gråt och letade efter något han inte kunde finna igen, tröstade honom med löften om båttur, bar honom till fadern, och stod stilla med fuktiga ögon när Uttern plötsligt stod i vattnet, alldeles stel, och såg honom, och spratt fram med ett skall som bara ren lycka kan åstadkomma.

Råttan och Mullvaden flöt nedströms igen. ”Jag är märkligt trött”, sa Mullvaden. ”Som om något stort och vackert och lite skrämmande är över.” ”Jag också”, mumlade Råttan. ”Men kroppstrött är det inte. Hör på vassen. Det är musik, långt borta. Ord i musiken, men jag fångar dem inte.” Han försökte återge några ord, om vördnad och lek, om hjälpens stund, om att glömma. Sedan somnade han med ett leende.

I den mörka cellen lå paddan och sa de dramatiska meningar han tyckte bäst om om sig själv. Men gråten torkade ut. Fångvaktaren hade en dotter, god och rättskaffens, som tyckte om smådjur. Hon tjatade sig till att få ansvaret för paddan. Först kom hon med "bubble-and-squeak" – stekt potatis och kål – mellan två tallrikar.

Den doften fyllde cellen och lockade liv i paddan. Så te med tjocka, varma smörgåsar. Paddan låtsades först att han ville dö, sedan började han berätta om Paddahallen, ett "självständigt, bekvämt herresäte, delvis från fjortonde århundradet, men med moderna inrättningar", och om vännen Råttan, Mullvaden, den mystiske Grävlingen.

Hon hade vett nog att inte prata om husdjur. En morgon sa hon rakt ut att hon hade en moster som var tvätterska.

Hon och padda var ungefär lika stora. Padda blev förolämpad över att någon kunde jämföra hans figur med en tvätterskas, men han blev tyst när hon lade fram planen: Moster lät sig övertalas av några blanka pund. Han fick klänning, förkläde och en sliten svart hätta, och skulle bindas och knytas efteråt så att hon kunde säga att hon blivit övermannad och ändå behålla jobbet.

Padda tyckte det var riktigt dramatiskt.

De gjorde allt klart. Tvätterskans bomullsklänning knäpptes. Sjalet knöts hårt under hakan. ”Nu är du tant”, sa flickan, skrattade lite men kramade hans hand hårt. ”Rakt ner, förbi köket, över gården, ut genom porten. Om någon pratar, babbla på. Du är änka och ensam och har plötsligt bråttom.”

Och det var som hon sa. I den klänningen var alla dörrar öppna. Vakter som egentligen ville gå på te pekade honom rätt väg. Han fick till och med hjälp med att hitta rätt korridor. Ingen frågade något allvarligt.

Bara vilda anmärkningar som en tvätterska borde svara snabbt på. Padda gjorde så gott han kunde. Plötsligt var porten låst bakom honom, och natten var frisk och full av möjligheter. Han hittade järnvägsstationen genom ljudet av maskiner. En tågavgång, ungefär hemåt, om en halvtimme.

Han ställde sig i kön vid luckan. Instinktivt stack han tassarna där västfickan brukade vara.

Bomullsklänningen hade varken fickor eller tillät sådana. Han kämpade med tyget medan folk bakom började kommentera och skämta. Äntligen slet han åt sidan – och fann ingenting.

Han hade lämnat allt i cellen. ”Jag är allmänt känd här i trakten”, sade han, artigt och överlägset, ”och ska skicka beloppet genast i morgon.” Mannen i luckan såg på honom, skrattade, bad honom flytta sig. En äldre herre petade på honom med käppen och sade ”min goda kvinna”. Det var det pinsammaste Padda hade hört.

Han vaggade bort över plattformen i knutar och skam. Vid loket stod föraren med oljekanna. ”Vad är det?” frågade han vänligt. ”Jag är en stackars tvätterska som har tappat mina pengar”, snyftade Padda, ”och måste hem, barnen kommer att frysa och leka med tändstickor.”

Föraren harklade sig, såg på honom och nickade. ”Sätt dig här i förarhytten. Tvätta några skjortor åt mig, så är vi kvitt.” Padda klättrade upp, utnämnde sig själv till både hjälte och hustru i tankarna, och tåget rullade ut. Han såg åkrar, träd, kor glida förbi, kände varje meter föra honom närmare vännerna och pengarna och allt som var lätt.

Han dansade nästan av glädje, vilket förvånade föraren. Sedan blev föraren allvarlig.

Ett tåg följde efter dem, för tätt. I månskenet såg han hillebarder och poliskäppar och civila pistoler på plattformen bak. ”Jag är inte en tvätterska,” pep Padda med kolstoft i kragen.

»Jag är Padda från Paddahallen. Jag stal en bil, men bara lite. De hade ju inte användning för den den timmen. Jag rymde från fängelset.« Föraren såg strängt på honom, sa att Padda var en skurk, men lovade ändå att hjälpa. »En lång tunnel. När vi är igenom, bromsar jag. Hoppa. Spring till skogen.« Padda gjorde som han blev tillsagd och tumlade i mörkret genom ett dike tills han kände bark mot ryggen och somnade i en hålighet i ett träd.

Samtidigt började något konstigt hända med Råttan vid floden. Som om allt packade sig och flög bort. Sångfåglarna var borta, svalorna flög högre. Något i luften sade att det var dags att resa. Han strövade på fälten och mötte brådskande åkermöss som bar på väskor och säd.

”Har ni inte tid för en roddtur?” ”Kanske en annan dag,” svarade de, och det var som en kall sten i magen. Vid videkorgarna satt tre svalor och viskade om rutter söderut, om berg och hav och värme. Råttan kände en ny sträng vibrera inuti sig. Han såg söderut, bortom kullarna som förut var världens ände.

Plötsligt blev allt söderut viktigt. Han lade sig i gräset vid en dikeskant och dagdrömde om vägar genom damm och salt. Då kom en annan råtta gående – en sjöråtta, mager och smidig, med guldringar i öronen, en sliten blå tröja och lappar på byxorna. De pratade, och sjöråttan log mot åkrarna och floden, men hans ögon såg bortom alla jordkanter. Han var från Konstantinopel, sa han, men egentligen härstammade de från norr.

Han var en kustråtta, sällan ute ur sikte från land. Han levde för allt som hände när man ankrade. Han beskrev öarna i Egeiska havet, templen där man sov under stjärnorna, den blå natten i Venedig med musik över kanalerna, Palermo med vännerna och fälten uppför Sicilien, Sardinien, Korsika, vinfat som lastades över relingen och rullades uppför en brant gata, Marseille, och vidare till Spanien, Lissabon, Porto, Bordeaux, hela västkusten av England – Cornwall, Devon – uppför kanalen, och så en liten grå hamnstad som klamrade sig fast vid en klippa, dörröppningar som såg rakt ner på vatten spräckligt med färgfläckar och fisk som hoppade.

«När allt är klart, och ankarkättingen sjunger, och seglen hissas ett efter ett, och fören pekar söderut, då står du där också, min vän. Ta äventyret nu, innan ögonblicket går förbi. Stäng dörren bakom dig, och du är i en ny värld.» Råttan satt helt stilla, ögonen blev strimmor av grått, och när han reste sig och gick hem, packade han nästan utan att veta om det en liten väska. När Mullvaden kom in, stod Råttan med käppen i handen.

«Jag går söderut,» mumlade han. «Till havet. Med de andra.» Mullvaden såg att det inte var hans vän som såg på honom just då.

Han grep honom och höll honom fast.

Råttan kämpade lite, sedan knäcktes han. Han satte sig, skakade och övergick i torra snyftningar. Mullvaden låste dörren, gömde väskan och väntade. Till slut somnade Råttan. När han vaknade var hans ögon mörkbruna igen, men han var slapp.

Mullvaden pratade om slåtterkarlar och vagnar, runda månsken över kala åkrar, rödande äpplen och brunfärgade nötter, syltburkar och vinterkvällar med te. Råttan satte sig upp, fick glöd i blicken, och Mullvaden gav honom papper och penna. «Skriv en dikt istället.» På kvällen satt Råttan och sög på pennan och skrev.

Längtan fann en kanal ut som inte krävde att han reste.

Så vaknade Padda i trädet, stel och kall, men kände med ett hopp i hjärtat att han var fri. Fri! Solen var snäll igen. Vägen glittrade. Men vägen sa inte vart.

Det gjorde kanalen som plötsligt snarkade bredvid. En häst kom med våt lina, och en båt gled på sidan med en stor kvinna i linbunad i styrhytten. Padda – fortfarande i klänning – spelade snabbt upp en historia om en gift dotter i nöd nära Paddahallen. «Jag ska den vägen,» sa kvinnan.

«Hopp ombord, mor.»

Padda smög sig fram, leende med alla tänder. Hon frågade om hans tvätteri, hur han blötlade tvätten, hur många arbetare han hade. Padda pladdrade om tjugo flickor och en passion för tvätt. ”Då har du inget emot att ta min, eftersom du står där och har tråkigt,” sa hon. Han bad hellre om att få styra, men hon höll fast.

Han fick stämp och tvål. Efter en halvtimme var tvålen borta för femtionde gången, ryggen i brand, och ingenting blev renare.

Kvinnan skrattade så tårarna rann. ”Jag har sett nog. Du är en humbug.”

Du har aldrig tvättat en näsduk. » Paddan sprack. «Jag är en padda! En känd och aktad padda! Jag låter mig inte hånas av en simpel—» Hon drog ner hans luva, kikade på honom och sa: «En ful, klibbig padda! I min rena båt! » Hon grep honom som en tyngdlyftare, en tass i varje ände, och slängde honom rakt i kanalen.

Han vacklade upp på land, blöt klänning fladdrande kring benen, skakade av sig vatten och skam, och sprang efter båten, besatt av hämnd. Han lossade hästen och hoppade upp på den, satte den i trav med hälarna. Båten gick på grund, och kvinnan stod och skrek. «Samma visa har jag hört förut! » skrattade Paddan, nu med en ny plan.

Hästen saktade snart av, bet lite här och där, och stannade vid ett litet zigenarläger på en ljunghed. En gryta över elden sände upp en doft som gick rakt i magen. En man som satt på en hink frågade: ”Säljer du hästen?” Padda skakade på huvudet med en gång, men började förhandla. Mannen bjöd en shilling per ben. Padda räknade och skruvade upp priset till sex shilling och six pence och så mycket frukost som fick plats på en tallrik. Det blev godkänt. Padda åt allt som luktade fågel, hare, höna och allt möjligt annat.

Han sade artigt och sörjde hästen på sitt sätt, stoppade pengarna i klänningen och gick stolt vidare.

Solen sken, kläderna torkade, han hade pengar, och bäst av allt: en ordentlig måltid i magen. Han blev så hög på sig själv att han diktade en sång om Padda, den store, den smarte. Han sjöng högljutt om hur världen hade haft stora hjältar, men ingen som han.

Han var fortfarande i den sången när en motorbil närmade sig. En prick, en prick med ljud, så en röd förolämpning. ”Mina bröder av hjulet!” ropade han och ville vinka in dem, berätta en historia och kanske få skjuts – ända tills han kände igen bilen. Det var den han hade stulit från Röda Lejonet den ödesdigra dagen.

Han sjönk rakt ner i vägen. Bilfolket stannade, så en stackars tvätterska och lyfte försiktigt upp ”henne” i bilen. När han insåg att de inte kände igen honom fick han mod. ”Kan jag sitta framme, vid föraren? Lite luft,” viskade han.

Han fick lov. Och efter några minuter kände han den gamla dragningen i händerna.

”Snällaste herrn, får jag prova lite? Det ser så enkelt och intressant ut,” bad han. ”Låt henne!” sade en av herrarna imponerad. Padda tog ratten, startade försiktigt, berömde ”tvätterskans” färdigheter högt, och lät sedan farten krypa upp. ”Se upp, tvätterska!” ropade de bakifrån. Något i det gjorde honom arg.

Han tryckte gaspedalen i botten och knuffade mjukt undan chauffören med armbågen. ”Tvätterska, sa du? Ho-ho! Jag är Padda, biltjuven, fångplundraren! Nu ska ni få se vad körning är!”

Panikslagna kastade de sig över honom, glömde att bromsa, och med ett sving tog bilen diket, träffade ett staket och gjorde ett stort hopp rakt ut i en gårdsdamm. Vatten stänkte.

Padda flög som en svala och landade oskadd i gräset på åkern innanför. Han såg bilen sjunka, herrarna vada och kavla. Han reste sig och skrattade, och sprang.

Han hoppade över häckar, korsade diken, tills han måste stanna och skratta lågt för sig själv. ”Vem lurade dem att ge skjuts?” sjöng han. ”Vem körde dem i dammen? Padda!”

Da hörde han rop bakom sig igen, såg en förare och två poliser komma emot honom. "Vilken drummel!" flämtade han och rusade iväg. Han sprang för livet och såg inte att marken under honom tog slut. Han sprang rakt ut i floden.

Vattnet tog honom. Han kom upp och tog tag i några vass, men de gled ur greppet. "Om jag någonsin—" hann han säga, innan han gick under igen. Då kände han en liten brun tass i nacken. "Se här, gamle vän."

Råttan drog upp honom och in i gången hemma. Vatten rann från västen, lera hängde i öron och på knän. Men Padda log brett. "Åh, Råttan, vilka tider jag har upplevt! Förföljelser och list och lysande förklädnader!"

Råttan var inte imponerad. Han pekade uppför trappan. »Först bad. Av med den där tvättklänningen. Piffa upp dig.

Sedan äter vi, och sedan berättar du, och sedan lyssnar du på något viktigt.« Paddan gjorde som han blev tillsagd.

Efteråt berättade han i timmar. Råttan såg allvarlig ut. »Ser du inte vad du har varit?

Kedjad. Fånge. Jagad. Utledd. Kvinna som kastade dig i vattnet.

För vad? För att du måste stjäla en bil.« Paddan svalde, och den här gången försökte han vara lydig. »Jag åker lugnt hem och lever stilla,« sa han. »Hem?« ropade Råttan. »Har du inte hört?« Paddan blev vit runt ögonen. Råttan förklarade: illrar och snokar från Skogen hade tagit Paddahallen. En stormnatt kom de med bössor.

Grävlingen och Mullvaden, som hade varit där och passat på, togs på sängen, fick stryk och kastades ut i regnet. Sedan hade vilddjuren bott i hallen, ätit av Paddas mat, druckit ur källarna, gjort fula sånger om honom.

Padda grep en stav och marscherade ut. Nästan genast flög en kula över huvudet på honom vid porten; en lång räv med bössa hade legat i bakhåll. Han flydde tillbaka.

Strax därefter försökte han med en båt under trädgårdsbron. En sten kom farande och slog ett hål i botten. Båten sjönk. "Ditt huvud nästa gång!" skrattade två skogsmöss från bron. Padda kravlade sig iland, våt igen, och kom hem till Råtta rådvill. Nu gav han upp. "Jag ska inte göra något mer utan råd," sa han stilla. Råtta nickade allvarligt. "Då väntar vi på Grävlingen och Mullvaden."

Mitt i soppan dunkade det på dörren. Grävlingen kom, tung av gyttja och skarp i blicken, och efter honom, lite senare, Mullvaden, rufsig och med halm i pälsen. "Välkommen hem," sa Grävlingen till Padda och vände ryggen åt för att äta kall paj. Mullvaden började genast berömma Padda för flykten. Råttan rynkade pannan; för sent – Padda blåste redan upp sig.

Han drog upp nävarna ur fickan för att visa vad han hade tjänat på hästhandeln. "Nog!" sa Råttan. "Vi måste vara ordentliga och planera." De pratade i mun på varandra, tills Grävlingen slet sönder avtalen med sin röst.

»Tyst! Vi stormar inte huset. De har vakter, och vakter i Skogen är rejäla. Men jag har en hemlighet.

Det finns en underjordisk gång från älvstranden, ända upp i Paddhallen.«

Padda fnös. »Jag känner varenda vrå—« »Din far visade mig själv,« sa Grävlingen torrt. »Han bad mig att inte säga det till dig, för du pratade för mycket. Han sa att jag skulle spara det till en dag som denna.« Padda blev en smula liten, men ögonen lyste.

»Hur hjälper det oss?« »Uttern, utklädd till sotare, har snappat upp nyheter hemma hos dem.

I morgon är det födelsedag för Huvudgångskatten. Det blir stor bankett. Alla är i matsalen, obeväpnade.

De litar helt på vakterna. Under gången kommer vi upp i betjäntens skafferi, vägg i vägg med salen. Vi tar käpparna. Vi marscherar in. Vi slår ut dem. » Paddan sprang runt av glädje. Grävlingen gav honom en skarp blick. «Men du säger inget om detta till någon. Vi går i kväll medan de äter som mest. »

Dagen efter hade Råttan redan lagt fram fyra små högar med utrustning: käppar, sabel för Råttan ifall att, några pistoler som Råttan ändå tyckte var bra att ha, även om Grävlingen sa att käppar räckte. Paddan övade sig framför spegel på hur han skulle lära de andra «en sak eller två», och Råttan rättade honom: «Du ska lära dem, inte ‘lära’ dom’. »

Grävlingen suckade över språkpolisen. Mullvaden var borta en stund och kom tillbaka med ett ogillande glädjeblick. Han hade hittat tvättklänningen som padda kom hem i, klätt ut sig, trippade fram till Paddhallen och frågade om det behövdes tvätt.

Vakterna sa nej. Han lät då ett litet rykte falla om att hans dotter tvättade åt Grävlingen, och att hundra arga grävlingar med gevär skulle anfalla i natt, och sex båtar fulla med råttor med pistoler skulle skjuta från floden, och en utvald kår paddor skulle— Grävlingen log för första gången den dagen. "Bra gjort. Låt dem sitta och darra."

Solen gick ner. De smög sig till det hemliga locket vid floden, drog det åt sidan och gick in en efter en i mörkret. Mullvapen sist, Grävlingen först. Lukt av fukt, jord som vilat länge, rötter och gammal mur. De nådde upp i ett litet rum; genom sprickor hörde de vrål och skratt från matsalen.

«Redo?» viskade Grävlingen. De grep sina stavar. Grävlingen öppnade dörren till skafferiet ljudlöst, pekade, och de ställde sig på rad i dörröppningen mot salen. Hundra råttor och snokar sjöng fräcka sånger om Padda, drack och stampade.

Grävlingen gav tecken. Som ett djur störtade de fyra in och ropade: «Ut!»

Utanpå! » Slag träffade bord och ryggar. Råttan var snabb, Mullvaden ett överraskande slag, Paddan hoppade och log medan han slog.

Råttorna tumlade över varandra för att komma ut. På fem minuter var salen tom. «Lås! » ropade Grävlingen. «Obeväpnade mot unga med vapen – det skulle sett ut. »

Han låste. Råttan sprang för att ropa på husjungfrur och stallgrannar; Mullvaden löste knutar och band lätta sår, lade rent sängkläder på sängar, fann till och med tid att rensa askkoppar och räta upp stolar, för sådan var han skapad.

Senare den kvällen, mätt och med huset fullt av vänner som hade strömmat till, blev Padda rastlös. Han skrev på inbjudningar till bankett, och på baksidan en plan för kvällen där det stod ”Tal av Padda” många gånger, och ”Sång av Padda”, och underämnen som ”Vårt fängelsesystem” och ”Tillbaka till landet”. Grävlingen och Råttan förstod vad han höll på med, stoppade den våta råttan som Padda hade skickat ut med bunten, konfiskerade allt, och bad Muldvården skriva nya, enkla inbjudningar.

Dagen efter, precis innan gästerna kom, förde de Padda åt sidan i rökrummet. ”Inga tal. Inga sånger”, sa Råttan med mjuk och bestämd röst. Padda blev ledsen ända in i kinderna. ”Kanske en liten sång?” pep han. ”Inte en”, sa Råttan, och det kostade honom mer än han ville säga. Padda vände sig bort och gick ut med pappersnäsduk framför ansiktet. När han var ensam i rummet låste han dörren, ställde stolar i en halvcirkel, ställde sig framför dem, bugade, harklade sig och sjöng högt och innerligt för publiken som bara han såg: ”Padda—kom—hem! Det blev liv i salarna och skrik i ladugården, det blev smäll i fönstren och dörrar som gick sönder, när Padda—kom—hem!”

Han sjöng den två gånger, flämtade, strök håret rakt med en våt borste, låste upp och gick ner. I vardagsrummet hade alla djuren samlats. De gratulerade. Uttern försökte dra honom runt i triumf, men Padda tackade bara tyst.

«Grävlingen var hjärnan.

Råttan och Mullvaden tog emot stöten. 'Jag var bara med i ledet,' sa han blygsamt, och munnarna stod öppna. Någon bankade i bordet och ropade på tal. Paddan log milt, skakade på huvudet och frågade i stället artigt hur det stod till med tanten på nordsidan och småmössen i slänten och alla dem som inte hade fått vara med på kvällen. Han bjöd runt delikatesser, pratade lite om vädret och avböjde alla frestelser. En förvandlad padda. Råttan och Grävlingen såg på varandra och såg att det hade fungerat: allt besväret var inte bortkastat.

Senare skickade paddan en fin guldkedja med medaljong med pärlor till fångvaktarens dotter, med ett brev som till och med grävlingen sa var både anspråkslöst och tacksamt. Lokföraren fick vad han skulle ha, och mer därtill. Paddan själv prisade sig lycklig över att inte behöva uppsöka tvätterskan igen, men grävlingen insisterade: det skulle göra gott. Lokala värderingsfolk sa att priset paddan hade fått av zigenaren stämde ungefär.

En kväll på en sommarkväll gick de alla fyra en promenad i skogen.

De hälsades ärofullt av dem som bodde där nu. Mödrar drog sina ungar fram till hålen och pekade: ”Se, där går den store Herr Padda, och där är den modiga Vattenråttan, och bortom kommer den berömde Herr Mullvad, som pappa ofta berättar om!” Om ungarna var svåra, hjälpte det alltid att viska ”Annars kommer Grävlingen!” Det var orättvist mot Grävlingen, som tyckte om barn, men det fungerade.

Efter att de hade fått tillbaka huset fanns det fortfarande saker att ordna. Padda förstod det när han kom alldeles för sent till frukost nästa morgon och bara fann äggskal, segt rostat bröd och en nästan tom kanna. Han såg Mullvaden och Råttan skratta på gräsmattan. Grävlingen bad honom skriva inbjudningar hela förmiddagen, och Padda protesterade högljutt men följde order, även om han strödde in: "Jag vill bara offra mig för er, kära vänner!"

Där och då började han göra det som Grävlingen hade bett honom om i flera månader: att hålla igen. Spåret av gamla vanor glödde fortfarande i honom. Han skrev hemliga extralinjer i inbjudningarna. Grävlingen och Råttan fångade honom i tid. Det blev inga tal. Men inom sina egna fyra väggar var Padda fortfarande Padda. Han sjöng för stolarna, och det var kanske bäst så.

När allt lugnat sig föll dagarna på plats igen. Råttan skrev dikter om vassen, Mullvaden putsade mässingsknopparna i Paddhallen och kliade sig lyckligt på nacken när han såg guldfiskskålen i Mullvadsändan stå ren. Grävlingen smög mellan skuggorna på stranden och in i hålor utan att låta och kom tillbaka med en skål svamp. Uttern satt med Portly i knäet vid vadstället och berättade äventyr som sjöng utan att finnas i munnen.

Om kvällen kunde de höra änderna mumla sin visa medan de vände sig med huvudena ner och stjärten upp.

De kunde höra, om de höll andan, att floden talade för evigt. Och när de satt vid elden och delade mat, märkte de att deras blickar var mjukare mot varandra, som om de alltid kom ihåg att någon drog en tass i nacken på dig när du trodde att du skulle drunkna eller gick ut med lykta för att hämta hem dig från mörkret.

För det var det som höll dem samman: inte bara banketter och segrar, utan fara och att stå i ring kring en vän som ligger i diket och säger att han är färdig, och att gå ut i natten när en liten en är borta, och att lämna en ladugårdsdörr på glänt för dem som behöver värme. Grävlingen hade sagt det bäst, kanske.

Människor kom och byggde, drog iväg och glömde, men vänskapen och underjorden och floden blev kvar. Och när hösten åter sträckte ut sig med kall, blå andedräkt, och några svalor ropade högre upp än vanligt, och en sjöråttas röst någonstans långt borta kanske fortfarande sjöng om hamnar och lyktor, kunde Råttan skratta och sjunka djupare ner i stolen och skriva orden han egentligen menade: att vissa platser är små och andra är blå och vida, och båda är hem när du är där med de rätta.

Och Padda – ja, när han var helt ensam, hörde kanske hans stolar ibland en svag sång, om trumpeter och kanoner och motorer som tutar, men när dörren gick upp och vänner kom in, sa han bara "inte ikväll" och räckte fram fatet med något gott.

Det var så han till slut vann sin största seger.