Gåvan av kärlek

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 1 / 17
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Jag undrar ofta varför människor berättar sagor för varandra. Verkligheten är det mest underbara av alla sagor. Hur plumpa är inte sagorna i sagornas värld jämfört med sagan ”verkligheten”.

Jag, Gardasjöns barn, med vilken jag var förenad i både gott och ont, sitter nu här i den indiska utkanten, i Lanauli, har suttit här i åratal, och det ser nästan ut som om jag skulle avsluta mina dagar här – om inte någon stormvind rycker upp mig på nytt.

Det känns som om den stränga, ensliga storheten i detta landskap runt omkring mig har gjort min gamla Sirmiones skönhet ännu mer levande för mig.

När jag satt uppe på Cap, över Catullus gamla villa; hur många gånger har jag inte suttit där, redan som pojke, som yngling, som blivande man.

Jag minns tydligt att jag redan som pojke funderade, begrundade livets gåtor, världen, frågan: Varifrån kommer allt detta?

Och denna längtan, när sjön låg där i aftonrodnaden som en safir och båtarna drog orangefärgade strimmor efter sig. Det var då som om osynliga trådar drog i mig, jag vet inte vart. För vackrare och fridfullare kunde det ju inte vara någonstans. Men det är som om skönhet och frid inte är till för att åtnjutas, utan bara för att väcka en obestämd, vag längtan efter skönhet och frid inom mig.

Där satt jag då, tills allt ljus på sjön hade försvunnit och över mig, i denna mörka klarhet, började ett litet ljus efter det andra att flimra fram.

Redan naturen i sig borde lära oss att renhet är det vackraste. Åh, renhet, hur ljuvlig! När jag står under denna klara stjärnhimmel, och Sirius och Orion gnistrar, känns det som om något drar mig ut ur mig själv, in i denna rena eld, in i denna himmelska renhet. Om jag överhuvudtaget ska tillbe något, varför då inte just detta? Varför tillbe något osynligt, ohörbart, otänkbart – kort sagt, en chimär bakom denna stjärnhimmel?

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 2 / 17
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

En dag – jag var då redan läkare i Milano, en eftersökt läkare, och befann mig endast för en kort tid hos mina föräldrar för att återhämta mig – gick jag hem från Cap vid kvällningen. Som vanligt gick jag förbi kapellet på höjden, i olivlundskogen. Som vanligt stannade jag framför det öppna fönstret och tittade in i den mörka svalkan innanför. Enkla, vitkalkade väggar, ett altare med allsköns färgglada utsmyckningar, och i mitten på det korset med den mannen som skulle komma att spela en så tvivelaktig roll i mänsklighetens andliga liv.

Jag hade för länge sedan upphört att tro på Gud. Överhuvudtaget förefaller det mig som om mycket, mycket få människor har en verklig tro, och att man bara bedrar sig själv om detta faktum därför att man inte tar sig besväret att allvarligt granska sig själv.

Vad mig personligen beträffar vet jag inte om jag någonsin överhuvudtaget har haft någon tro på Gud. Jag minns bara att jag som pojke under häftiga åskväder kände något som liknade gudsfruktan. Men det försvann när jag hade kommit till klarhet med fenomenet intellektuellt.

Jag hade ute vid Cap läst i en fysikalisk bok, en av de moderna böcker som i mer eller mindre intellektuellt raffinerad form försöker bygga upp en världsbild på rent fysikaliska lagar och därigenom ställer sig själva inför nödvändigheten att till slut även inordna mig, det tänkande, självmedvetna levande väsendet, under de fysikaliska lagarna. I dag, med bättre insikt, skrattar jag åt alla sådana lärda och intellektuellt raffinerade försök, eftersom jag känner till deras värdelöshet och orimlighet. Då däremot kände jag bara att detta inte kunde vara den rätta vägen. Men jag förstod inte orsakerna. Så gjorde alla dessa hypoteser och tankar, som syftade till att bygga upp en värld där den som ville bygga upp den inte längre hade någon plats, mig mycket illa till mods. Jag grubblade, jag funderade. Det störde mig till och med i sömnen och gjorde mig ofta nästan dyster.

Men om jag granskar mig själv noggrant, vet jag ännu i dag inte om dessa bekymmer var ärliga eller om de sprang ur en kokettering med mig själv. Ty jag hade för länge sedan insett att en stark egenkärlek utgjorde grunddraget i min karaktär.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 3 / 17
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När jag den dagen, som jag talade om ovan, återigen tittade genom fönstret ut i skymningen vid kyrkan – de kala väggarna, altaret med dess glittrande utsmyckning, det svarta träet med den korsfäste mannen på – suckade jag omedvetet djupt: ”Här finns trygghet, här finns ro! Här finns ingen kamp om en världsåskådning, ingen strid med livets gåtor. Lycklig den som vilar i en så trygg famn.”

Samtidigt hörde jag tal från andra sidan kyrkan. Jag kunde tydligt höra en mansröst som i långsamt och väl valt språk sade:

”För mig råder inget tvivel om att den form av tro som vi tillhör råkar vara en av de mest primitiva. I detta avseende har vi gjort oerhörda tillbakagångar jämfört med nyplatonikernas tid. Och det förefaller mig att ett stillestånd har inträtt här endast därför att ett ytterligare tillbakagång helt enkelt inte längre är möjligt.”

Redan under de sista orden hade talaren trätt fram bakom muren och kommit i riktning mot min position. Han hade under sitt tal tittat fast ner i marken framför sig, så att när han slutade tala och tittade upp stod han nästan alldeles framför mig.

Hans ord riktade sig till en ung kvinna som, liksom han själv, gick med huvudet böjt bredvid honom.

Uppenbart berörda tittade båda upp. Den främlingen hälsade, som folk väl gör i plötslig förlägenhet. Denna känsla verkade talaren själv ha; ty liksom för att placera sig i en annan position gentemot mig började han ett samtal.

Det var sådana vardagliga ämnen som resenärer som möts av en slump brukar tala om.

Vi gick tillsammans nerför den smala stigen mot platsen, jag bredvid den gamle mannen, hans följeslagerska ett litet stycke bakom oss.

Den gamle mannen var en av de personligheter som vi kallar ”intressanta”. Stor, mager, gråskäggig, ett huvud som påminde om Leonardo da Vinci.

Under samtalet stötte jag av en slump till ett av olivträden som kantade den smala stigen. Min fysikbok föll till marken, och alla mina anteckningar, nedskrivna på många enskilda blad, flög isär.

Medan jag skyndsamt samlade ihop dem kom den gamle mannens följeslagerska fram och hjälpte mig att leta efter dem.

Vi reste oss båda samtidigt, och våra ögon möttes i precis samma ögonblick.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 4 / 17
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När jag idag tänker tillbaka på den stunden, idag, då mitt hår redan börjar gråna, framstår den fortfarande för mig som den märkligaste i mitt liv. Liksom en blixt slår ner hos en människa, så visste jag: Mitt öde hade träffat mig.

Sedan jag upplevde detta på egen hand, gör jag mig inte längre något besvär med att ”förklara” den märkliga omvandling som drabbade Paulus på hans väg till Damaskus. Det finns sådana omvandlingar som drabbar människan som en blixt ur klar himmel, och varje försök att härleda sådana upplevelser från vissa föregående stadier leder till absurditeter. Det är helt enkelt så, och vi måste underkasta oss det, precis som vi måste underkasta oss det faktum att vi överhuvudtaget finns till.

Den gamle mannen hade, medan vi samlade ihop de lösa bladen, tagit upp min bok från marken och läst titeln.

Med ett lätt leende verkade han fråga mig:

”Intresserar detta dig?”

Därmed var frasandet över och samtalet började. Vi pratade livligt, oavbrutet; vi kom till Landungsbrücke, i närheten av vilken parets hotell låg – de var också bara här på besök – vi gick en bit tillbaka medan vi pratade, sedan i andra riktningen förbi det gamla stadstornet, längs landsvägen. Solen gick ner; det började mörkna; till slut bad den gamle mannen mig att äta middag tillsammans med dem i hotellets trädgård.

Vad vi pratade om? Jag minns det inte längre exakt. Jag vet bara att jag befann mig i ett euforiskt tillstånd som gjorde mig benägen att hävda mina åsikter på ett överdrivet skarpt, nästan övermodigt sätt. Jag kände mig genialisk och trivdes med mig själv. I ett slags besväradhet riktade jag mina ord nästan uteslutande till den gamle mannen, samtidigt som jag väl var medveten om att jag i grund och botten bara pratade med flickan, ivrig att bli beundrad av henne.

Till slut föll vi båda, den gamle mannen och jag, helt överens: missnöjet med de moderna förhållandena, deras ytlighet, ja, lögnaktighet; deras rastlöshet, deras hast, deras förmåga att få oss att fjärma oss från oss själva, så att vi till slut inte längre kan hitta vägen tillbaka till oss själva – kort sagt: deras overklighet.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 5 / 17
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Den gamle fortsatte nu samtalet som hade avbrutits ovanför kyrkan. Han bekände sig som en ivrig beundrare av nyplatonikerna, särskilt av Plotin. Dennes sats ”ta panta hen” var för den gamle både livsåskådning och religion i ett. Med skarpsinne och lärdom utvecklade han trådarna som från Indien drog sig över till oss i denna panteism. Han gick till och med så långt att han förklarade denna tanke som den egentliga, djupaste Jesus-tanken, medan det som vi nu har som kristendom snarare var ett verk av Paulus. ”Det är mig helt likgiltigt”, menade han under samtalet, ”om Jesus gick i skola hos indiska vise. Faktum är att hans tänkande lutade åt panteismen, liksom ju till slut varje känslig människa måste känna sig frästörd av monoteismens intellektuella råhet.

Vissligen har kristendomen gjort ett dåligt byte därigenom att i den kristna teologin inte längre Kristus utan Paulus var den ledande – i stället för en naturlig, känslosam människa en dunkel fanatiker, vars temperament inte kommer från hjärtat utan från huvudet. I hans motsägelsefulla deduktioner ligger redan roten till den senare skolastiken, till vilken den ursprungliga Jesus-läran aldrig skulle ha gett möjlighet.”

Jag tittade över mot dottern vid dessa skarpa ord, för att övertyga mig om det intryck som dessa yttranden gjorde på henne.

Den gamle lade märke till det. Leende sade han:

”Ni får inte tro att min dotter skräms av sådana ord. Hon tillhör de kvinnliga varelser som tänker. Och så snart man börjar tänka, är den personlige guden utspelad.”

Återigen tittade jag förväntansfullt över mot vår följeslagerska.

Hon verkade inte ha hört den gamles sista ord. I djup tanke såg hon ut över sjön; de kraftiga läpparna verkade knappt röra vid varandra och liknade de öppnande kronbladen på en blomma. Det var som om hon lyssnade efter något från oändligheten. Jag hade aldrig sett ett renare, vackrare flickansikte.

Långsamt, som om hon övervägde varje ord, sade hon med en märkligt klar, välklingande röst som hade något sånglikt över sig:

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 6 / 17
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

”Jag tänker alltid att om det fanns en Gud, så skulle varje varelse veta det, veta det av sig själv, och något tvivel skulle överhuvudtaget inte vara möjligt. Denna möjlighet att tvivla på Gud är ett faktum som ständigt får mig att undra, något jag inte kan komma över.”

”Hur djupt ni har tänkt!”, sade jag med uppriktig förundran.

„Jag vet inte vad du kallar ’att tänka djupt’. Enligt min uppfattning är det en av de tankar som ligger så ytligt att detta ensamt kan vara orsaken till att alla går förbi dem.“

Inte van vid att dölja mina känslor, såg jag henne i ögonen med en så uppenbar beundran att hon lätt rodnade.

Med detta ögonblick verkade det som om en isig hinna hade lagt sig över vårt samtal. Flickan satt där tyst; den gamle såg plötsligt frostig och avlägsen ut. Hade jag inte tidigare, under samtalets gång, fått veta att båda bodde i Milano – de hade nämnt en av de små, välbekanta förorterna – så skulle jag nog inte ha fått veta något mer nu.

Jag insåg att det var dags att ta farväl. Jag var förbluffad över denna plötsliga förändring, som jag inte alls kunde förklara. För i grund och botten var det ju ingen förolämpning att en person i min ställning visade en ung flicka, i närvaro av hennes far, att han beundrade henne.

När jag bad om tillåtelse att få besöka dem i Milano, sa flickan ingenting, och den gamle gav sitt samtycke med den kyliga reservation som säkert inte skulle ha fått mig att utnyttja tillåtelsen, om det hade handlat om ren konventionell artighet. Men eftersom jag, för att tala rent ut, var förälskad som aldrig förr i mitt liv, lät jag mig inte avskräckas och gick därifrån med den fasta föresatsen att besöka dem båda i deras hem.

Jag visste inte när de tänkte resa iväg. Nästa morgon spanade jag därför överallt, utan att kunna upptäcka något. De måste ha lämnat Sirmione tidigt på morgonen.

* * * * *

Redan dagen efter min återkomst till Milano – min otålighet tillät mig inte att vänta längre – gjorde jag mitt besök.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 7 / 17
# chapter_page: 7
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

De bodde utanför stan, i en förort som jag kände väl. Huset, som bara var litet, låg djupt inne i trädgården och var avskilt från gatan genom en hög vit mur. Hela anläggningen gav ett märkligt stilla, tillbakadraget intryck, trots att den i grund och botten knappt skilde sig från grannhusen. Men liksom det finns personligheter som, även om de bär samma kläder som andra, ändå ser mer tillknäppta ut än andra, så är det också med byggnader; och fönsterrutorna verkade för mig, helt ärligt, ibland som ögon som gav huset en viss karaktär.

Den gamle tog emot mig vänligare än jag hade väntat mig.

Han tog med mig till sitt arbetsrum direkt efter den första hälsningen.

Där såg det ut som hos en medeltida alkemist. Deglar, retorter och alla möjliga pulver och vätskor i olika färger stod utspridda. Den ena långväggen inhyste biblioteket, den andra ett slags zoologiskt museum.

Under samtalets gång visade det sig att det var den äldre mannens hobby att tillverka alla möjliga främmande gifter. Han använde flitigt alla sina kontakter för att förse sig med nödvändiga droger eller djur. Inte utan en viss stolthet lyfte han på locket till en låda i rummets hörn, där en ganska liten men ful tjockskallig orm låg slö och utsträckt – en javansk giftslang vars bett är obotligt och dödligt inom kort tid. Namnet lät så främmande för mig att jag helt glömde bort det.

Den äldre mannen hade själv tidigare varit läkare, men hade lagt ner sin praktik för många år sedan, hade under lång tid befunnit sig i Orienten och levde nu endast av sina privata studier. Enligt det helhetsintryck jag fick av huset måste han vara förmögen.

Hur intressant allt detta än annars hade varit för mig, lyssnade jag nu bara med halva örat. Av henne som jag hade kommit för att träffa syntes och hördes ingenting, och den äldre mannen verkade inte alls veta att han hade en dotter.

Så låtsade jag intresse för att dra ut på tiden, också för att undvika den döda punkten i samtalet som skulle ha tvingat mig att ta farväl.

Till slut hördes husklockan. Den äldre mannen lyssnade uppmärksamt och sa:

„Säkert min dotter. Hon kommer att glädja sig åt att se dig igen.“

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 8 / 17
# chapter_page: 8
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Med det gick han före mig in i salongen, ett ganska stort rum, men inrett med den gammaldags elegans som bara är sympatisk i vissa sammanhang.

Efter en stund trädde Vera – det var hennes namn – in. Trots den fina återhållsamhet med vilken hon hälsade mig kände jag att jag var behaglig att vara med.

Den tid som nu följde är, mätt efter världsliga mått, utan tvekan den vackraste i mitt liv. Ty så länge människan inte har lärt sig att tänka riktigt, är hon van att kalla „det vackraste“ endast det som förskönats genom kärleken.

Mina besök upprepades, blev allt vanligare, och i motsats till mina ursprungliga förväntningar hade jag inga som helst svårigheter att träffa Vera, ja till och med att vara ensam med henne. Ibland kändes det som om den gamle avsiktligt höll sig undan. Samtidigt kändes det förstås också som om Vera efter detta under en hel tid var ännu allvarligare än hon vanligtvis var.

Trots att vi iakttog strikt etikett i varje ord, i varje blick, hamnade vi snart i ett tillstånd av förtrolighet där ingen dolde sin kärlek för den andre. Och ändå kände jag, till min förvåning, gång på gång att Vera undvek varje direkt försök till närmande.

Eftersom jag antog att det var en naturlig, oöverstiglig blyghet från hennes sida – något jag förstås inte kunde förstå hos en person med så hög intellektuell ställning – bestämde jag mig till slut för att be fadern om hennes hand.

Det var av en slump just långfredagen då jag åkte ut till mina vänner. Eftersom jag visste att båda aldrig gick till kyrkan, var jag säker på att träffa dem just den dagen.

Medan jag talade verkade det som om den gamle blev ännu rakare och större. Varje muskel i hans väderbitna ansikte verkade stelna. Utan att se på mig, med blicken fäst på väggen mitt emot, lyssnade han, och när jag tystnade sa han med en sorts maskinliknande lugn:

„Min unge vän, det är inte hos oss som det brukar vara mellan far och dotter, jag menar så att fadern helt enkelt skulle kunna ge bort dotterns hand. Det måste ni fråga min dotter själv om.“

Så avbröt han sig så plötsligt att jag inte kunde svara med annat än:

„Gott, så vill jag göra.“

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 9 / 17
# chapter_page: 9
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När jag strax därefter stod mitt emot Vera och berättade för henne vad det handlade om, blev hon dödstyst. Nästan gråtande sa hon:

„Min Gud, min Gud, vad ska det här leda till? Jag har ju sett det komma, men nu – vad ska det här leda till!“

Trots hennes upprördhet måste hon ha känt min förvåning. Plötsligt sa hon:

„Sätt dig ner. Jag måste berätta allt detta för dig.“

Hon satte sig mitt emot mig och tittade starrt ner i golvet med pannan hopdragen. Efter en stund började hon:

„Jag är inte den rätta dottern. Min far gifte sig, redan som äldre man, med min mor – så att säga från gatan – på grund av hennes skönhet.

Strax efter giftermålet märkte han dock att hon redan bar ett barn under sitt hjärta. I första ilskan ville han genast stöta bort henne, men lät sig sedan övertalas av min moders enträgna böner att behålla henne hos sig tills hon fött. Sedan ville han själv bege sig till Orienten, där han redan tidigare hade levt under många år, men min moder skulle återvända till sitt hemland.

Min far höll sig under hela denna tid helt borta från min moder. Efter förlossningen tycks dock den naturliga medkänslan ha övermannat honom. Morgonen därpå föddes jag. Mot kvällen, berättade min moder senare för mig, trädde han in i sjukrummet, stod eftertänksamt bredvid den lilla säng där jag just låg, och lekte med mina fingrar som han knutit samman till en näve.

Då hände det att jag grep tag om hans fingrar och inte släppte taget.

Sköterskan skrattade högt av glädje och ropade över till min moder:

„Se bara, se bara, hon håller fast vid herrn!“

Min moder skrattade med, och även min far ska då för första gången, sedan den svåra smällen med min moder hade drabbat honom, ha börjat le igen.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 10 / 17
# chapter_page: 10
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Sedan kom han varje dag och lekte med mig. Att skicka iväg min moder var inte längre aktuellt. Men efter att jag hade blivit avvänjd kallade han henne en gång till sig till sitt rum och förklarade för henne att det nu var dags för henne att lämna huset, men att han gärna ville ta emot mig som sin dotter i stället. Om hon villkorslöst gav avkall på alla sina moderliga rättigheter, skulle han anvisa henne en summa som skulle trygga hennes försörjning för resten av livet; dessutom skulle hon ha tillåtelse att besöka mig då och då.

Då gjorde min moder det som under lång tid verkade helt obegripligt för mig: Hon gav avkall på alla sina moderliga rättigheter, och jag blev min fars dotter.

Naturligtvis måste jag till min mors försvar säga att jag likaledes lätt gav mig hän åt henne. Redan från den första stunden då jag började tänka tillhörde jag helt och hållet min far. I en ålder då andra flickor kanske fortfarande leker med dockor började jag redan att intressera mig för hans intellektuella intressen. Så utvecklades en själslig gemenskap mellan oss, sådan som inte kan vara större mellan man och kvinna. Faktiskt kände jag redan mycket tidigt att jag skulle och måste ersätta min mor här. Jag var naturligtvis aldrig något barn, men det känns också för mig som om jag aldrig skulle kunna bli gammal. “

Redan när hon uttalade dessa sista ord verkade dubbelbetydelsen i dem gå upp för henne, och medan hon tittade på mig med ett halvt leende, sa hon:

”Jag menar inte att jag måste dö tidigt, även om – men det är bara fraser – jag vill bara säga: Mina ständigt vakna, intellektuella intressen kommer att skydda mig från att bli gammal.”

Men plötsligt kom den där sorgliga uttrycken tillbaka i hennes ansikte. Med samma halvt gråtande ton började hon:

”Men vad nu! Herregud, vad nu! Jag är ju knuten till min far med ett band starkare än äktenskapets bojor. Han kommer att förblöda om jag skiljer mig från honom.”

Jag var grym nog att tillägga:

”Och jag är rädd att ni själva också.”

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 11 / 17
# chapter_page: 11
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Hon tittade på mig med en blick som en sårad hjort. Uppskakad föll jag ner på knä framför henne och tog hennes hand, som hon viljelöst överlämnade åt mig. Men när jag, överväldigad av passion, ville krama om henne, drog hon sig bestämt tillbaka och sa med en ton som inte tålde något gensvar:

”Gå nu! Jag kan inte ge dig rätten att röra vid mig.”

Så gick jag.

Under den tid som följde slet jag fram och tillbaka mellan de mest motstridiga känslor. Jag var medveten om att jag var den ende av de tre som ensamt kunde lösa den outhärdliga situationen. Jag kände väl hur förkastligt det var att dra i ett så ömt, innerligt band som förenade dessa två människor. De naturliga känslor som drar ungdom till ungdom förenade mig med Vera. Men jag hade upplevt för mycket, tänkt för mycket, för att ens i den högsta graden av förälskelse inte inse att dessa känslor visserligen kunde utgöra en ersättning i sitt objekt, både från min och från Veras sida, men att den förbindelse som fanns mellan henne och den gamle var av oersättlig natur. Hundratals gånger stod jag på randen att avbryta kontakten med dem båda, att försvinna ur deras liv, lika omotiverat som jag hade hamnat där, men jag kunde inte.

Till min skam måste jag erkänna att mitt lidande mitt ibland allt detta mestadels berodde på tanken att jag vid mitt nästa besök kanske inte alls skulle bli mottagen.

Denna tanke blev till slut helt outhärdlig för mig. Jag ville åka dit igen, för att så att säga visa mig som herre över situationen, åtminstone inför mig själv, och sedan, kanske med bättre resultat, återigen ta upp kampen mot min kärlek, eller rättare sagt, mot min sinnlighet.

Ungefär en vecka efter det att ovanstående hade inträffat, körde jag ut till parets villa igen, men när jag kom nära huset blev jag så upprörd och osäker vid tanken på att kanske bli avvisad vid dörren, att jag, utan att ens ha gjort ett försök, körde hem igen.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 12 / 17
# chapter_page: 12
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Redan här borde jag ha förstått att det var mer egenkärlek än verklig kärlek som plågade mig. Men hela denna tid med dess väntan och oro tjänade bara till att få mig att ingjuta mig med ett slags agg mot den gamle. Det föreföll mig onaturligt, obegripligt, att denna gamla släkt hade ympat detta unga skott på sig, och ur detta agg hämtade jag till slut modet att en söndag knacka på dörren till herrgården där ute igen.

Till min tysta förvåning tog tjänarinnan emot mig som vanligt.

Efter att ha väntat en kort stund i salongen kom Vera in.

Hon såg så rörande vacker ut att jag helst hade velat falla på knä inför henne. Idag vet jag att det var den genomskinliga blekheten och magerheten i hennes ansikte som gav det där vördnadsbjudande intrycket. Hon måste ha lidit mycket under de här veckorna. Hon började genast:

„Hur bra det är att ni äntligen kommer. Jag måste absolut tala med er, men ville inte skriva till er. Se här“, fortsatte hon med en sorts återhållen intensitet, „det är ju faktiskt sed att mannen bekänner sin kärlek till kvinnan. Men varför skulle inte en kvinna, som känner sig mogen för det, också kunna bekänna sin kärlek till mannen? Jag känner mig mogen för det. Ni vet ju också att jag älskar er.

Så bekänner jag alltså öppet: Jag älskar er, så att jag, åtminstone för tillfället, inte ser hur jag ska kunna leva utan er. Men det märkliga är: Bandet till min far har inte alls försvagats genom detta. Jag vet inte hur det är möjligt; jag kan bara säga: Så är det. Ni säger: ‚Så ska vi alla tre leva tillsammans.‘ Jag vet inte varför inte. Här vet jag också bara att det inte går. En helhet kan helt enkelt inte delas upp.“

Hon tystnade ett tag och höll läpparna hårt pressade mot varandra. Sedan fortsatte hon tyst, medan hennes fingrar nästan våldsamt bearbetade fållknappen på fåtöljen:

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 13 / 17
# chapter_page: 13
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

„De säger: ’Vi är unga, min far är gammal.’ Denna olyckliga tanke har även slagit mig, och sedan dess är jag inte längre min egen herre. Sedan denna tanke föddes inom mig, vet jag att allt är förlorat, för alltid förlorat. Varje njutning, även den renaste, skulle vara förgiftad för mig av tanken: ’Du har väntat på hans död för att kunna följa lusten.’ Käraste vän, så är det! Det finns helt enkelt förhållanden som är mäktigare än vi. De slår snaran om våra huvuden, och dit vi vill fly, där snör vi bara fast oss ännu hårdare. Varför de finns där? – Jag vet inte, och du säkerligen inte heller. Nog med det: de finns helt enkelt där, och vi måste underkasta oss. Jag har underkastat mig fullständigt. Min far vet att jag är förlorad för honom, och jag vet att jag är förlorad för mig själv.

Du tror inte hur trött en människa kan bli på kort tid, när hjärnan maler dag och natt som ett par kvarnstenar och inte får något att bearbeta annat än stenar och åter stenar.“

Hur jag kunde stå ut med att lyssna på allt detta, utan att falla ner vid hennes brinnande hjärtas fötter och säga till henne: „Jag vill frivilligt dra mig tillbaka, jag kan göra det!“ det är obegripligt för mig idag. Jag rysar vid tanken att det kanske enbart var själviskhet som höll mig tillbaka. Lik en förhärdad syndare satt jag tyst och lät detta ädla hjärta blöda ut till sista droppen.

Efter kort tid tog jag avsked med den obehagliga känslan av att ha spelat den olyckligaste rollen i mitt liv. Det är som om all sann känsla, all hjärtlighet hos människan ibland vore låst under lås och bom.

Den gamle såg jag inte alls den dagen.

De följande dagarna tillbringade jag i ett slags inre missmod, antingen på grund av missnöje med mig själv – jag vet inte.

Efter fyra eller fem dagar fick jag ett brev från Vera med morgonposten. Jag öppnade det, måste jag skämmas för att erkänna, utan att ana något, och läste följande:

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 14 / 17
# chapter_page: 14
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

„Käre vän! Älskade! Att jag var besluten att lämna detta liv sade jag indirekt till dig vid ditt senaste besök. Din nedstämda stämning bevisade för mig att du hade förstått mig. Först i kväll hade jag tillfälle att stjäla flaskan, som jag behövde för detta, från min fars laboratorium. Jag kommer att ta den i kväll innan jag lägger mig. Därför skriver jag nu. I morgon bitti kommer man att finna mig död i sängen. Jag ber dig därför att skynda till oss omedelbart efter att du mottagit mitt brev, för att utföra de nödvändiga formaliteterna. Jag ber dig hjärtligt om förlåtelse för att jag begär detta offer av dig. Men hänsynen till min far tvingar mig. En främmande läkare skulle kunna orsaka svårigheter som jag skulle frukta för min fars skull.

Käre vän, sörj inte alltför mycket. Övervärdera inte heller din skuld. Liksom jag har bekänt min kärlek till dig, bekänner jag det också öppet för dig: Det är inte denna kärlek som driver mig bort från livet, det är det hopplöst och för alltid förstörda förhållandet till min far. Jag kan inte längre uthärda det. Jag vet att han av hela sitt hjärta gärna skulle gå, för min skull. Men han vågar inte, för min skull. Så gör jag det för hans skull. Det är det enda sättet att åter ge mig till honom, och så lätt, så skamligt lätt för mig efter alla dessa fruktansvärda dagar i livet. Jag ser ingen här som har någon skuld, ingen som har begått något brott. Det enda brottet förblir trots allt – att vara människa.

Lev väl, och uppfyll min bön, om du någonsin har älskat.

Din Vera P.“

Från det ögonblick då jag läste detta brev till det ögonblick då jag stod vid Veras säng har allt försvunnit ur mitt minne. Förmodligen har det aldrig ens funnits där. Jag måste ha rusat iväg som i ett sinnesförvirrat tillstånd.

Den gamle mannen knäböjde vid sängen.

Vid mitt inträde reste han sig tungt. – Gud och fader! Att uthärda allt, att lida helvetets alla kval, bara för att inte åter se in i detta gråskäggs torra hålor! Hur kan en människa bli så fruktansvärd för en annan!

Jag utförde mekaniskt de formaliteter som mitt yrke som läkare krävde i detta fall. Döden hade uppenbart inträtt redan på kvällen.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 15 / 17
# chapter_page: 15
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Efter att jag hade skickat den gråtande tjänarinnan ut ur huset med nödvändiga instruktioner, lämnade jag dödsbäddens rum i tron att den gamle mannen skulle följa efter mig och ge mig viss information. Hittills hade han förblivit helt tyst. Men i stället för att följa mig satte han sig åter tungt vid den dödas säng, och jag stod ensam i rummet bredvid.

Jag kände att jag måste säga något till den gamle mannen, något om den döda. Men jag kände också att det nu, när jag hade fullgjort min plikt som läkare, hade varit helt omöjligt för mig att ens öppna dörren till dödsbäddens rum igen.

Om skuld överhuvudtaget kan sona, måste jag ha sonat mycket genom kvalen under den där dödstysta stunden som förflöt fram till tjänarinnans återkomst. Hade jag behövt uthärda allt detta längre, tror jag att jag i sinnessjukt raseri hade trängt mig in i dödsbäddens rum och våldsamt dragit den gamle mannen bort från liket. Det där tysta stycket liv bakom den stängda dörren! De där blicklösa hålorna som stirrade på mig vart jag än vände mig! Förfärligt, förfärligt!

Jag har sedan dess inte återupptagit mitt yrke. Jag har överhuvudtaget inte ens övervägt möjligheten. Omedelbart efter att jag kommit hem packade jag det nödvändigaste i en handväska och reste genast iväg. Jag begav mig till Alperna.

Det var vid den tiden en enda tanke som ständigt plågade mig och nästan drev mig till vansinne: tanken: ”Det måste finnas ett syfte med att människan lider på detta sätt.”

Ibland kändes det som om jag skulle behöva stanna någon på gatan och fråga: ”Vet du varför du lider, varför du gläds? Vet du överhuvudtaget varför du är här?”

För om det finns ett syfte med att man lider på detta sätt, måste det också finnas ett syfte med att man är här.

Men om det finns ett syfte med att man är här, måste man ju ha placerats här av en Gud. Är man placerad här av Gud, måste man ju också ständigt ha en sista trygghet i honom.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 16 / 17
# chapter_page: 16
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Men jag tar mitt fall. Jag föreställer mig att en gud sa: ”Din synd är dig förlåten” eller: ”Ned med dig till det djupaste helvetet! Du har mördat den ädlaste varelsen genom din själviskhet – var fördömd för alltid!” Det ena skulle för mig vara lika intetsägande som det andra. Därför skulle allt förbli som det är. I sista hand är jag ju trots allt ansvarig för mig själv.

Men är guden just där det gäller, är han då obrukbar? Varför då släpa med sig denna transcendenta börda? Varför släpar andra sig med honom? Varför släpar i grund och botten allt sig med honom? För filosofen som spekulerar om det transcendenta tror ju precis som kyrkans troende, även om han må benämna sitt transcendenta med de mest genialiska och oskyldiga namn.

I månader vandrade jag rastlöst från en plats till en annan. En dag, det var i München, gick jag in i en bokhandel. Bland de nyutkomna böckerna hamnade jag av en slump i besittning av en bok om buddhismen. Den hade som motto satsen:

”Över alla gåvor segrar sanningens gåva.”

Det lockade mig. Jag köpte den och började läsa.

En viss tysk lärd säger om sig själv att han ser det som en lyckans gåva att hans far gav honom Kants ”Prolegomena” redan som en mogen pojke. Jag måste öppet erkänna att jag inte riktigt vet hur jag ska värdera denna gåva. Men lika lite skulle den lärde förstå om jag här sa att jag ser det som en lyckans gåva att han gav mig just den här boken vid den här tidpunkten. Jag lärde mig att förstå, sakta, sakta, genom åratal av tålmodigt tänkande, men till slut lärde jag mig, och jag lärde mig att förlåta – mig själv. Jag förstod varför jag fick förlåta mig själv.

# book_id: global-gutenberg-translation-c9af0adf5c06447483b515ece4fab7bb
# book_title: Gåvan av kärlek
# chapter_id: 1-gavan-av-karlek
# chapter_title: Gåvan av kärlek
# book_page: 17 / 17
# chapter_page: 17
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Tacksamheten för denna gåva från Buddha drev mig att följa spåren efter denne ende. Så gick jag snart ombord på ett fartyg till Indien, betraktade med egna ögon och i stilla vördnad allt som rörde denna störste av alla människor, denne renaste, verkligaste människa, och har nu hamnat här i Lanauli. Här åker jag ibland till klipptemplen i Karli för att beundra den stolta pelarhallen. Ibland åker jag också till bergskedjan på andra sidan för att besöka grottorna i Bhaja och Bedsa, ur vars kala väggar ännu talar den ungdomliga kraften av hänsynslös självförsakelse, sådan som var utmärkande för buddhismens första tid.

Men oftast sitter jag under ett av dessa mäktiga gamla träd som står ensamma i detta märkliga landskap. Och när monsunvinden brusar i grenarna och solen sjunker bakom bergen i väster, då njuter jag om och om igen av den ljuvligaste av alla känslor: den trygga känslan av ro, som uppstår ur ett medvetet släppande av världen och dess ägodelar.

Och det är Buddhas gåva av kärlek. Må många få smaka av den. För någon skuld som inte förbrukats i förståelsens egen eld finns inte.