Lyckans tre söner

# book_id: global-age-version-7efc9e41bfec4153a46f70c0da97bbea
# book_title: Lyckans tre söner
# chapter_id: 1-lyckans-tre-soner-side-1
# chapter_title: Side 1
# book_page: 1 / 7
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

En far kallade en gång sina tre söner till sig. Han gav den första en tupp, den andra en lie och den tredje en katt. ”Jag är gammal”, sa han, ”och snart kommer jag att dö. Jag ville tänka på er innan mitt slut. Jag har inga pengar, så det jag ger er kan tyckas lite, men allt beror på hur klokt ni använder det. Hitta ett land där dessa saker fortfarande är okända, och ni kommer att bli rika.”

Efter att fadern hade dött gav sig den äldste sonen iväg med sin tupp. Men vart han än kom var tuppen redan känd. I städerna såg han tuppar på avstånd, sittande på kyrktorn och vridande sig med vinden. I byarna hörde han många tuppar gala. Ingen tyckte att tuppen var speciell, så det verkade som att han aldrig skulle bli rik på den.

# book_id: global-age-version-7efc9e41bfec4153a46f70c0da97bbea
# book_title: Lyckans tre söner
# chapter_id: 2-lyckans-tre-soner-side-2
# chapter_title: Side 2
# book_page: 2 / 7
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Till slut kom han till en ö där folket inte visste någonting om tuppar och inte ens visste hur man skulle mäta tiden. De visste när det var morgon eller kväll, men på natten, om de vaknade, hade de inget sätt att veta vilken timme det var.

”Se!”, sa han. ”Vilken stolt varelse! Den har en rubinröd krona på huvudet och sporrar som en riddare. Den kallar på er tre gånger under natten vid bestämda tider. När den kallar för sista gången kommer solen snart att gå upp. Men om den galnar under dagen, vänta er ett väderomslag.”

# book_id: global-age-version-7efc9e41bfec4153a46f70c0da97bbea
# book_title: Lyckans tre söner
# chapter_id: 3-lyckans-tre-soner-side-3
# chapter_title: Side 3
# book_page: 3 / 7
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Folket var förtjusta. De höll sig vakna hela natten och lyssnade med glädje när tuppen gol högt vid två, fyra och sex på morgonen. De frågade om varelsen var till salu och hur mycket han ville ha för den. ”Ungefär så mycket guld som en åsna kan bära”, svarade han. ”Ett löjligt lågt pris för en så dyrbar varelse!”, utbrast de och gav honom gladeligen vad han begärde.

När han kom hem med sin rikedom var hans bröder förbluffade. Den andre sonen sa: ”Nu ska jag se om jag kan sälja min lie också.” Men det såg inte bra ut. Överallt mötte han bönder, var och en med en lie på axeln.

# book_id: global-age-version-7efc9e41bfec4153a46f70c0da97bbea
# book_title: Lyckans tre söner
# chapter_id: 4-lyckans-tre-soner-side-4
# chapter_title: Side 4
# book_page: 4 / 7
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Till slut kom han till en ö där folket inte visste någonting om lie. När säden var mogen tog de med sig kanoner till fälten och sköt ner den. Det var en klumpig affär. Många skott gick över säden, andra träffade bara axen i stället för stjälkarna, vilket slösade bort mycket, och det lät fruktansvärt. Så mannen satte igång och slog med lien så tyst och snabbt att folket blev förbluffade. De kom överens om att ge honom vad han ville ha för lien, och han fick en häst lastad med så mycket guld som den kunde bära.

Nu ville den tredje sonen ta sin katt till rätt plats. Det gick honom likadant som hans bröder. Så länge han höll sig på fastlandet fanns det inget att göra. Överallt fanns katter, så många att nyfödda kattungar ofta dränktes i dammar.

# book_id: global-age-version-7efc9e41bfec4153a46f70c0da97bbea
# book_title: Lyckans tre söner
# chapter_id: 5-lyckans-tre-soner-side-5
# chapter_title: Side 5
# book_page: 5 / 7
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Till slut seglade han till en ö där ingen katt någonsin hade setts, och mössen hade tagit över så mycket att de dansade på bord och bänkar, oavsett om ägaren var hemma eller inte. Folket klagade bittert över plågan. Till och med kungen i sitt palats visste inte hur han skulle skydda sig mot dem. Möss skrek i varje hörn och gnagde på allt de kunde nå med sina tänder.

Men katten började sin jakt och rensade snart ut ett par rum. Folket bad kungen att köpa det underbara djuret åt landet. Kungen gav gladeligen det som begärdes – en mulåsna lastad med guld – och den tredje sonen kom hem med den största skatten av alla.

# book_id: global-age-version-7efc9e41bfec4153a46f70c0da97bbea
# book_title: Lyckans tre söner
# chapter_id: 6-lyckans-tre-soner-side-6
# chapter_title: Side 6
# book_page: 6 / 7
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Katten roade sig med att jaga möss i kungapalatset och dödade så många att de inte gick att räkna. Till slut blev hon varm av arbetet och törstig, så hon stannade stilla, lyfte huvudet och ropade: ”Mjau!

Mjau!” När de hörde detta märkliga rop blev kungen och hela hans folk rädda och sprang ut ur palatset i skräck. Sedan rådgjorde kungen om vad de skulle göra. Till slut bestämde de sig för att skicka en budbärare till katten och kräva att hon skulle lämna palatset, annars skulle våld användas mot henne.

# book_id: global-age-version-7efc9e41bfec4153a46f70c0da97bbea
# book_title: Lyckans tre söner
# chapter_id: 7-lyckans-tre-soner-side-7
# chapter_title: Side 7
# book_page: 7 / 7
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Rådsherrarna sade: ”Vi låter oss hellre plågas av mössen, för det är vi vana vid, än att ge upp våra liv till ett sådant monster.” Därför sändes en ädel ung man iväg för att fråga katten om hon fredligt skulle lämna slottet.

Men katten, vars törst hade blivit ännu större, svarade bara: ”Mjau! Mjau!” Den unge mannen förstod att hon sade: ”Absolut inte! Absolut inte!” och tog detta svar till kungen. ”Då”, sade rådsherrarna, ”skall hon ge vika för våld.” Kanoner togs fram, och snart stod palatset i brand.

När elden nådde rummet där katten satt, hoppade hon tryggt ut genom fönstret. Men belägringstrupperna gav sig inte förrän hela palatset var nedskjutet till marken.