Djävulens älskade

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 1 / 18
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

För femton år sedan drev nöden mig till att acceptera en kapellmästarstjänst i en brittisk provinsstad. Den relativt låga graden av elakhet bland människorna i min hemstad hade tillåtit mig att förena ett ganska bekymmersfritt liv med besök på salonger; ja, jag tilläts till och med att föra med mig en lätt doft av det utomhus som fanns där och göra anspråk på vissa privilegier som tillkommer ett bortskämt, styggt barn. Det är nu ett halvt människoår sedan. Från den miljön befann jag mig plötsligt i den mest borgerliga engelska atmosfär, vars karaktär ordet ”respektabilitet” verkligen beskriver. Föreställ dig en stad vars hus är målade i en rökig svartröd färg och upplysta genom pyttesmå fönster i en ödmjuk gotisk stil.

För att öppna dem skjuts rutorna uppåt, så att huvudet som böjer sig utåt liksom befinner sig under en giljotin; tänk dig gator av en ohälsosam, liksom desinficerad renhet, som påminner om den sjuka blekheten hos vissa skinn som aldrig utsöndrar svett och vars porer är stängda mot utdunstning. På dessa gator rör sig en ljudlös befolkning. Alla är ytterst korrekt klädda. Männen bär kostymer i färgen av smutsiga eller av regnet uppmjukade landsvägar.

Ansiktena måste ha stelnat i ett ögonblick av desperat själsligt förvirrande dumhet, förskräckta av en fruktansvärd händelse. Överallt tycks man se förstenade ansikten. Inga kaféer eller restauranger livar upp gatorna, bara starkt luktande whiskybarer. Mina dagar tillbringades därför på ett pensionat, där ett sällskap av fåtal blonda, lymfatiska människor samlades vid bordet; de röda böllerna i de vattniga, skägglösa ansiktena, de långa lemmarna, och särskilt de känslolösa rösterna som verkade komma från en maskin, väckte till en början bara en kall stirrning hos mig. Nästan hela dagen bars skålar och tallrikar med enorma, blödande stekar genom de korridorer och matsalar som i sin dunkelhet verkade ändlösa, serviterade av tysta tjänare. Redan klockan nio på morgonen hade man förtärt tjocka ragoutgrytor och tunga pastetter, så att jag tidigt befann mig i det där trubbiga tillståndet som överväldigar en efter en alltför riklig måltid.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 2 / 18
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Ett grötigt, svart, bittert öl drar den tanke som vill tänka rakt in i en träskmark. Blodet tjocknar till stagnation, man känner hjärnan som en varm, tung massa i huvudet, där en spetsig, ondskefull sak sitter fast: mjälten.

Min uppgift bestod i att leda en musikklubb grundad efter tysk modell, där H:s sällskap enligt uppgift samlades för att hylla klassiska kompositörer. Den egentliga orsaken till sammankomsterna var den intellektuella flört som den provinsiella engelska borgarklassen så oerhört älskar – ett sätt att ständigt fly från sina instinkter, utan att kräva starkare utlopp.

Den ihärdiga vägran att delta i annan sorts umgänge, mina ganska extravaganta slipsar och västar satte snart igång de mest tvivelaktiga ryktena om mig. Trots att alla hus i denna stad, som höll på att förfalla på grund av nyfikenhet och tristess, stod öppna för mig – den intressante utlänningen – kände jag mig bara lockad till en krets som inte alls var avsedd för sällskap, eftersom den bestod av de mest föraktade människorna. I en källare i den värsta förorten samlades på natten medlemmarna av en liten, hungrig skådespelartrupp, vars groteska, ofta ganska smaklösa seder lockade mig ännu mer än den blodsfattiga societeten. Dessa skådespelare, delvis förfallna talanger, hade övergett sig åt den enda panacea som står emot eländet i det engelska livet: whiskyn.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 3 / 18
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Jag tillbringade med dem, oftast nykterare än de, en rad vinterkvällar i den rökiga, dystra källaren, kvällar som kanske annars skulle ha drivit mig till självmord, och jag lämnade inte de eländiga, patetiska fyllbultarna förrän jag hörde dem ropa ut sina favoritroller med förvrängda ansikten och i berusningens extas. När jag då, överväldigad av trötthet, inte längre tålte dessa röster, steg jag upp i den rena vinternatten och kunde ännu, bland det dunkla tjutandet under den hårda snön, urskilja verser ur Hamlet och Kung Lear. Ofta beklagade jag själv dessa utsvävningar, som lät mig sova bort halva dagarna. Men om och om igen flydde jag till skådespelarna; för när kvällen kom, den fuktiga, dimmiga kvällen, med sina kallhets- och skräckskurar, då trädde det dummaste av spökena, vars namn vi skäms för att erkänna, in i mitt rum – ett spöke som tycks ha särskilt sikte på de germanska raserna: sentimentaliteten.

Hur ofta hade jag inte tillbringat eftermiddagarna med en bok som förde mig långt bort från verkligheten, men tyst, när skymningen kom, kände jag hur spökets fuktiga, kalla händer, som verkade vilja smeka, lades över min panna, över ögonen, och hindrade mig från att fortsätta läsa. Ett enda ord hade kanske väckt begärliga svagheter inom mig, och nu var jag förkvällad av den grymma makten.

Eller medan jag spelade piano hördes en likgiltig röst från gårdsplanen, eller jag andades in doften av te, av en cigarett, och jag var slav under en våldsam kraft som aldrig nämns i sin fulla hemskhet, ty man nöjer sig med att le åt den som om den vore en söt dumhet. Men jag påstår att denna listiga fiende driver oss till berusning, även när vi gärna skulle förbli nyktra, att den väcker rädsla för oss själva, för ensamheten, ty vi vet att den ligger där på möblerna, väcker dofter från gudskelov glömda stunder, lockar fram löjliga melodier ur pianot och får gestalter att svänga på tapetternas blommor, vilka ropar åt oss, och det medlidsamt, att vi har försummat livet. Vi tål det inte, vi flyr därifrån och allt som slumpen kastar i vår väg är oss rätt för att komma över några timmar.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 4 / 18
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Och detta meningslösa väsen därhemma blir då förolämpat, ja, som om vi sårat vårt allra bästa, och i protest mot detta ålderdomligt spöke smutsar vi ner oss med sentimentalitet efter bästa förmåga.

Dagligen väntade jag på en vändning i mitt liv, ty jag kunde inte föreställa mig att dessa allvarliga, försiktiga handlarfamiljer under lång tid skulle låta sina musikaliska behov tillfredsställas av en så tvivelaktig varelse som jag var.

En morgon avbröt en ovanlig händelse denna vinter.

Jag fick ett brev med stadens poststämpel. Skriften var uppenbart förfalskad. Under den sedvanliga stela korrekthet som kännetecknar engelsk kalligrafi observerade jag en anmärkningsvärd rörelse i dragen, fantasifullt utformade versaler som förvånade mig. Jag letade förgäves efter en underskrift. Brevet löd:

»Utan tvekan, min herre, är ni den mest anmärkningsvärda personen i H., vilket för övrigt inte säger särskilt mycket. Sedan förra veckan är jag tillbaka från en resa och jag observerar överallt att stadens fantasi nästan uteslutande ägnar sig åt er. Jag har inte sett er, men man säger mig att ni är dödligt ful. Jag vill lära känna er. Eftersom en persons utseende -- särskilt hos icke-angelsaxiska raser -- mycket lätt skrämmer av mig, vill jag tala med er utan att se er; hur det ska gå till låter jag vara min sak. För tillfället skriv bara till mig om ni anser det mödan värt att göra bekantskap med en personlighet som inte avslöjar något annat för er än att hon är en dam. «

»Det förefaller mig mödan värt,« skrev jag utan att tveka, ty även ett dåligt skämt skulle ha gett mitt liv lite omväxling. Det tog mig inte lång tid att hitta trädhålan i James Park, dit jag skulle lägga mitt svar.

»Jag anser er klok nog,« så slutade brevet, »att inte störa spänningen i detta äventyr genom att tjuvlyssna på den som hämtar brevet. Skulle ni förstöra historien genom någon oklokhet, skulle jag få beklaga ett misslyckat samtal.«

Nästa dag fick jag följande inbjudan: »På måndagseftermiddagen klockan sex väntar en coupé på er vid hörnet av Pier Road och King Street, som kusken kommer att öppna för er på lösenordet >Miramare<.

«

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 5 / 18
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Faktum är att jag den där dagen i mörkret under en tidig vinterkväll hittade en coupé där, under en gasarm. Kuskören stirrade, lik en egyptisk basaltgudom, orörligt framför sig. På ropet »Miramare« såg jag honom göra en kort, automatisk handrörelse. Vagnen öppnade sig av sig själv. Den elektriskt upplysta interiören var klädd i reseda-färgade tyger och spred en lätt doft av verbena. Omedelbart stängdes dörren bakom mig och vagnen satte sig i rörelse. På ett hörnbräde hittade jag cigaretter. Jag försökte hålla ögonen på vägen, men när jag drog tillbaka gardinerna lade jag märke till att i stället för fönster var det blankpolerade träplattor infällda i vagnens sidor. Det fanns inga handtag för att öppna dörrarna. Jag var alltså en fånge, tills den basaltliknande kusken kom på tanken att trycka på knappen. Endast en ogenomskinlig ventilationsapparat i taket förband mig med omvärlden.

Gummihjulen rullade nästan ljudlöst, vilket gjorde det omöjligt för mig att avgöra om vi körde på stenbelagd väg eller om vi kanske hade lämnat staden. Färden tog betydligt längre tid än en enkel sträcka i den lilla staden; men kusken kunde ju ha fått i uppdrag att leda mig vilse genom omvägar. Min vistelse i den doftande ljusheten i denna rullande boudoir var dock fullt uthärdlig. Jag provade cigaretterna, vars utsökta kvalitet jag konstaterade. Plötsligt stannade vagnen. Medan jag hörde röster utanför slocknade den elektriska glödlampan. Slaget öppnades. Jag såg ett snöbevuxet träddunge, en bit av natthimlen och en annan coupé.

På några sekunder glidde en svartklädd skepnad smidigt in, likt ett främmande djur; hon var så tätt förslöjad att jag varken kunde se hennes ålder eller statur. Omedelbart stängdes slaget bakom henne, och vagnen fortsatte sin färd. Varelsen hade slagit sig ner bredvid mig i mörkret. Jag bestämde mig för att låta henne tala först. Till en början var det ingenting att uppfatta, förutom knastrande ljud och doften av tung silke. Sedan sade en säker, ganska djup kvinnoröst:

»Giv mig snälla era tändstickor.«

Jag kände hennes hand på min arm. Hon gömde mina tändstickor, tycktes det mig, i sin klänning.

»Giv mig er revolver!« sade hon därefter kort och bestämt.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 6 / 18
# chapter_page: 6
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Er revolver«, insisterade hon.

Jag försäkrade henne att jag aldrig bar revolver, eftersom jag med mitt hetsiga temperament skulle göra mig själv mer skada än nytta med den.

»Förutom idag«, anmärkte hon halvironiskt.

»Jag hade i värsta fall kunnat vänta mig ett elakt skämt,« förklarade jag, »för det hade den här pinnen räckt till; med glädje överlämnar jag den.«

»Tack, jag är inte rädd för en pinne.«

»Men för en revolver?«

»Ett sådant instrument,« svarade hon snabbt, »ger lätt ett äventyr skenet av en kuriös händelse för morgontidningen.«

I det ögonblicket lade hon något hårt på väggbrädet. Jag lyfte försiktigt handen för att känna på föremålet och gav därvid oavsiktligt ifrån mig ett ljud.

»Vad gör du?« frågade hon.

»Jag letar efter mina handskar.«

Jag ångrade genast den dumma ursäkten.

»Jag skulle vilja tända ljus,« ropade hon skrattande, »för att se om du rodnar nu.« Jag kände mig som en skolpojke.

»Jag erkänner att jag har begått en blunder,« sa jag, »men avslöjar det inte också en svaghet att du ansåg det nödvändigt att ta med dig en revolver, medan jag kom utan vapen?«

»I så fall har du faktiskt redan en seger att skryta med,« svarade hon, »ty du åtnjuter mitt förtroende. Jag tror dig nämligen att du är obeväpnad.«

»Får jag skaka din hand?«

»För att du på en gång ska kunna genomskåda mig? Nåja, jag har pälsfoderhandskar på mig. Här har du en maskerad hand, vars form avslöjar ingenting.«

Jag kunde redan märka att jag inte hade att göra med någon Bovary, utan med en kvinna som handlade helt medvetet och med raffinerad list. Ibland tystnade jag i flera minuter; det gjorde henne nervös.

»Har du en dålig dag i dag?« frågade hon.

»Tvärtom, den bästa sedan jag kom till H. Och du?«

»Jag har lite tråkigt.«

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 7 / 18
# chapter_page: 7
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»För att muntra upp dig ska jag avslöja att du just nu upplever exakt samma sak som mannen så ofta känner inför kvinnor. Av rädsla för banalitet vågar du inte säga de nödvändiga första orden. Jag vet att kvinnor finner denna rädsla mycket roande, ty de märker att man tar dem på för stort allvar. De skulle ju inte alls fundera över om det är banalt att tala om vädret. Jag vill nu också vara kritiklös, som en kvinna. Fråga mig bara hur jag trivs i H., om det är lika vackert i Tyskland ...?«

»Men du kan ju säga allt det där utan att bli tillfrågad,« svarade hon förbluffat, nästan sårad.

»Det är ju inte alls mitt syfte att tala,« sa jag skrattande. »Det tråkar mig inte det minsta att tillsammans med en okänd kvinna, som jag efter behag kan föreställa mig vara en Semiramis eller Otéro, tyst färdas genom okända trakter och låta henne skaffa mig de mest extraordinära överraskningar. Men om ni vill tala, står jag gärna till ert förfogande.«

»Är det verkligen oartigt?« frågade hon naivt. »Eftersom jag själv ännu inte känner er, finner jag det intressantare att tänka på Kleopatra än på en guvernant från Mrs. Bradfords romaner.«

»Nu vill jag frivilligt ge er min hand,« sa hon plötsligt. »Jag tror att jag kan lova mig något av detta äventyr.«

Långsamt gled kalla, torra fingrar in på mina. Jag kände en av de där slanka, nästan lite för knöliga händerna med långa, vid lederna något utbuktande fingrar, vars vibrerande rörlighet ständigt tycktes frambringa andra former.

»Tror ni att jag är vacker?« frågade hon, medan jag lekte med hennes hand i mörkret, som sakta började värma sig i min.

»Nej,« svarade jag, »men er hand avslöjar en själ som gör skönheten överflödig.«

»Ah,« utropade hon, som det verkade, upprörd, förvånad och generad på samma gång. Hon ryggade tillbaka. Eftersom jag tyst lade mig mot väggen bredvid henne, började hon åter nervöst:

»Varför tror ni att jag har inlett hela den här historien?«

»Förmodligen av nyfikenhet?«

»Förmodligen? Anser ni mig verkligen helt utan temperament?«

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 8 / 18
# chapter_page: 8
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Istället för ett svar slängde jag kraftigt armarna om henne; medan hon gjorde motstånd banade jag mig väg till hennes slöjade ansikte och tryckte mina läppar mot hennes. Motståndet blev allt svagare under kyssen, under vilken jag insöp puderdoften från kinder som inte längre blomstrade i sin allra första ungdom. Hennes tunna, fina mun hade dock något så naivt smekande över sig att jag fick det -- kanske felaktiga -- intrycket att hon för första gången upptäckte kyssens ljuvlighet. Plötsligt stötte hon bort mig, som om jag hade sårat henne med något.

»Ni tilltalar mig inte längre,« sa hon kort.

»För att er nyfikenhet inte kan stillas så snabbt som ni trodde?«

»Och ni? Är ni nöjd?«

»Långt ifrån!« svarade jag kyligt.

»Och ni säger det så lugnt?«

»Absolut, eftersom jag är övertygad om att den kan stillas.«

»Det är starkt.«

»Tycker ni?«

Jag pressade henne återigen mot mitt bröst. Hon försökte göra sig fri.

»Låt mig vara, annars ropar jag på kusken.«

»Skrik!«

Utan att jag märkte minsta rörelse från henne, stannade vagnen. I samma ögonblick öppnades dörren för att släppa ut henne och stängdes igen. Den elektriska glödlampan lyste upp, och vagnen satte sig i snabb rörelse. Jag befann mig återigen som en ensam fånge i boudoirens doftande ljus. Hade jag genom att agera för snabbt förstört äventyret, samtidigt som jag kanske omfamnade mina drömmars idol eller en antik kurtisan som hade stigit ner till mig? Mest av allt var jag dock benägen att föreställa mig en grönögd pervers kvinna med små kattliknande tänder. Plötsligt avbröt vagnens stannande mina tankar.

Dörren öppnades, jag steg ut och befann mig vid den välbekanta gathörnan. Innan jag ens hunnit ge kusken en mynt, körde vagnen iväg. Jag stod kvar vid vägen som en tiggare som, uppväckt ur en sagndröm, ännu inte vet hur han ska orientera sig i verkligheten.

Jag måste ha grubblat över äventyret i en hel vecka, när jag en morgon återigen fick ett brev från den okända kvinnan. Hennes coupé skulle vänta på mig nästa kväll vid samma tid, i ett stadsområde långt bort från det föregående.

Återigen var jag under en halvtimme fånge i den ljusa, rullande boudoiren.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 9 / 18
# chapter_page: 9
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

När vagnen stannade, väntade jag mig en upprepning av händelserna från vårt senaste möte. Istället befann jag mig på gården till en palatsliknande byggnad. Framför mig ledde en trappa, upplyst av två kandelabrar, upp till övervåningen. Där väntade två tjänare på mig, som stumt öppnade en glaserad portal genom vilken jag steg in i en ljus, väluppvärmd trapphall. Man sköt liksom mig genom en dubbeldörr in i ett mörkt rum. Mina fötter kände den tjocka mattan. Jag andades in den märkliga doften av fint trä och tunga sidenvävnader, som vilar över överdådiga, sällan beträdda rum. Långsamt tog jag mig fram till en fåtölj. Sedan hörde jag hur en dörr vid en avlägsen vägg sköts upp och stängdes.

»Var är du, min vän?« frågade den välbekanta djupa rösten med en ton av förtrolighet som måste ha förvånat mig efter vårt senaste avsked. »Stanna kvar, jag ska hitta dig.«

Jag hörde henne komma gående över mattan, sedan kände jag hennes händer i mitt hår.

»Följ mig!« viskade hon.

Jag omslöt åter den magra hand som ledde mig. Jag andades in den ljumma, förtroliga atmosfär som utstrålades av kvinnor som hade tillbringat hela vinterdagar i sina varma, parfymerade gemak, iklädda lätta kläder. Vi beträdde ett angränsande, mycket varmt rum där fuktiga tropiska växter måste leva. Hon drog mig till en divan. Mörkret var så ogenomträngligt att jag inte ens kunde ana på vilken sida fönstren befann sig.

»Nu har jag sett er,« började hon, »man har visat er för mig.«

»Det är en komplimang,« svarade jag.

»Varför?«

»Att ni ändå fortsätter äventyret.«

»Jag tycker faktiskt att ni är dödligt ful.«

»Men det är er chans hos mig.«

»Då är ni verkligen lasterfull.«

»Och lasterfullheten att älska er kallas satanism,« sa hon med ett lätt skratt.

»Jag är rädd att er lasterfullhet bara är litterär,« svarade jag plötsligt skeptiskt.

»Jag förstår inte.«

»Kanske har ni levt i litterära kretsar i London eller Paris, där det ännu för inte så länge sedan ansågs mycket elegant att hänge sig åt sällsynta laster.«

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 10 / 18
# chapter_page: 10
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

»Aldrig. Endast finansmän och i bästa fall sjöofficerare har kommit mig nära. En del av mitt liv har jag tillbringat i Amerika. Jag har aldrig varit i Paris och vill inte heller dit; jag föreställer mig det som alltför fånigt; i London uppehöll jag mig bara tillfälligt. Mitt förmögenhet har tillåtit mig vissa excentriciteter, men jag har hittills inte förstått vad litterär lasterfullhet är.«

»Så mycket desto bättre,« svarade jag, »men hur vet ni något om satanism? Ordet hör ju inte hemma i amerikanska salongers vokabulär.«

»Det är roligt att få berätta det för er,« började hon bekvämt. »Redan som barn fascinerades jag av katolicismens fantasivärld, men tro mig, det är bara en lek för mig – jag betalar faktiskt inte ett öre för det – jag är protestant, och det av övertygelse; senare började jag på måfå köpa katolska skrifter med lovande, nästan oanständiga titlar, som naturligtvis oftast gjorde mig besviken. Det lockade mig ännu mer. Det irriterade mig att dessa författare verkade hålla hemligheterna, som de påstod sig veta och som protestantismen inte nämner, för sig själva. Det är förmodligen bara prat, sa jag ofta till mig själv, men jag ville verkligen komma till botten med dessa människors intriger. Så råkade jag få tag på en bok om demonologi av pater Sinistrari d'Ameno ...«

»Känner ni honom?« avbröt jag förvånat.

»Där hittade jag beskrivningen av hemliga sammankomster mellan kvinnor och varelser med mycket starka sinnen, kallade inkubus; aldrig hade jag hört något som mer uppflammade min fantasi. Att ha en övernaturlig förbindelse någonstans utanför samhället, som inte kan mätas med några mänskliga mått, och som därför inte heller bryter mot några mänskliga sedelagar eller kan kompromettera en dam socialt – ty det som den katolske författaren där talar om som dödssynd gäller ju inte oss protestanter – det verkade för mig vara en så ofantligt genialisk idé, värdig en verkligt fullkomlig Gud, för att belöna särskilt intelligenta troende som älskar att dölja sina handlingar för allmänheten. Mitt liv hade från och med nu bara ett enda syfte: att få smaka detta utomjordiska lycksalighet.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 11 / 18
# chapter_page: 11
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

I åratal lyssnade jag efter allt ovanligt som trängde sig in i mina kretsar, tills en kiromant för en tid sedan spådde mig att den mest extraordinära händelsen i mitt liv skulle inträffa i år. Jag gav mig ut på resor för att möta det underbara. Utmattad och besviken återvände jag nyligen.«

»Vad kan ni ha ställt till med under den här resan!« invände jag belåtet.

»Avbryt mig inte.« Upprört fortsatte hon: »När jag dök upp här i H. hörde jag talas om er. Det var skrämmande; ert namn förföljde mig när jag var ensam. Jag var övertygad om att ni måste ha en koppling till den efterlängtade händelsen. Under alla omständigheter skulle ni stå till svars inför mig. Kanske var ni förutbestämda att vara mitt redskap; kanske talade pater Sinistrari bara symboliskt. Man kan ju ingå i ett närmast övernaturligt förhållande även med en levande varelse, genom att helt enkelt sluta ögonen för att undgå besvikelserna och farorna i sinnesvärlden. Tycker ni inte det?«

Jag kände mig alls inte som någon som kommit till en herdestund. Denna blandning av kall, beräknande lasterfullhet med kasuistisk spekulation och protestantisk-borgerlig begränsning kunde verkligen rubba ens balans; dessutom den obehagliga känslan av att tjäna som redskap, att liksom ha blivit kallad till detta. För att undvika en pinsam tystnad sa jag:

»Tyvärr har ni berövat er själv all möjlighet att tillfredsställa er fantasi genom att söka upp mig.«

»Hur skulle jag ha kunnat släppa in er i mitt hus«, utbrast hon helt förvånad, »utan att veta att ni var en gentleman?«

Jag kunde knappt hålla tillbaka skrattet. In i den fjärde dimensionen bar denna anglosaxiska kvinna med sig sin klass’ fördomar.

»Och nu har ni vunnit den här övertygelsen?«

»Inte bara den,« viskade hon, plötsligt åter upphetsad; jag kände hur hon var mig mycket nära i mörkret. »Jag vet nu också att ni verkligen är den utvalde för min upplevelse. Jag har släckt ljusen, så att ni kan föreställa er att ni omfamnar er idol – inte en kvinna som ni skulle finna tusen småsaker som störde er med; och dessa uråldriga kyssningar, som inte nöts av någon verklighet, dem vill jag stjäla åt mig – en stöld! Jag har sett er, precis som ni är; jag har föreställt mig Satan!«

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 12 / 18
# chapter_page: 12
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Hon var andlös.

Jag slog kraftigt armarna om henne och var plötsligt helt fylld av den namnlösa begärelsen att med slutna ögon störtas ner i den avgrund som gapade framför mig.

»Still . . . inte ett ord till . . . « stönade jag, som i en dunkel rädsla för att vakna -- »förstör inte det . . . ! « Och jag pressade ihop hennes läppar. Passivt, tyst tillhörde hon mig. Jag kände mig i en ogenomtränglig natt, bakom vilken jag kunde ana fantastiska, drömlika landskap. För första gången höll jag kvinnan i mina armar, detta dunkla, stora, avlägsna, eviga, som en kvinna aldrig helt kan förkroppsliga. Allt lyste upp, allt som annars hade legat begravt inom mig i kraftlösa drömmar och besvikna verkligheter. Aldrig hade jag slösat bort mig så meningslöst, ända till känslan av upplösning, som i denna magra, smidiga, märkliga kropp, som för mig inte innehöll någon personlighet; den var verkligen idolen.

Som hon senare påstod, ska jag ibland ha ropat ut märkliga, barbariska ord, likt naturröster som hon hade hört från vilda folk vid deras medvetslösa, heliga danser, ett ofrivilligt klingande av de högsta upphetsningarna i själen, som sonderar det allra mest hemlighetsfulla. Hon hade glömt dessa ljud; men de måste komma tillbaka till henne, menade hon, när hon kände smaken av vissa gifter på tungan, precis som vissa minnen är förbundna med melodier eller dofter. Jag själv kan bara jämföra mina känslor med dem jag en gång hade, när jag i Alperna hängde med fingertopparna över en avgrund och inför döden såg hela mitt liv dra förbi mig på ett ögonblick, baklänges räknat. Så kom alla kvinnor jag hade känt förbi mig i denna omfamning, och jag hade känslan av att äga dem alla, alla.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 13 / 18
# chapter_page: 13
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Upplevda omfamningar upprepades i fullkomligare föreningar, misslyckade äventyr gestaltade sig på nytt; en gång i tiden hade oåtkomliga drottningar åtråtts, men nu sjönk de ner i mina armar, och till slut kom underbara, slöjade, drömlika kvinnor. Det var de älskade från mina pojkdrömmar, som jag tidigare hade dyrkat med större glöd än de levande. Endast den som som barn har känt sådana fantastiska längtan kan mäta uppfyllelsen av den stunden mot styrkan i sina dåvarande önskningar, som översteg all verklig kärlekslängtan.

Jag vet inte hur och i vilka ögonblick jag somnade in i denna kvinnas armar; plötsligt vaknade jag; ännu nyss hade jag känt heta, höga dofter; nu hörde jag ett sus av kläder, ljudet av en dörr som sköts upp; runt omkring mig glödde otaliga lampor.

Jag blev förskräckt när jag plötsligt befann mig i ett trångt, starkt upplyst rum, där avskyvärda larver stirrade på mig från alla håll, med sina bruna, behårade ansikten sträckta fram mellan gigantiska pilbågar, färgglada fjäderbuskar och andra fantastiska redskap från vilda folksstammar. Det var min väninnas boudoir. Jag gick tillbaka till rummet bredvid och befann mig i en ljus, föga originell Louis XV-salong i jordgubbsfärg. En tjänare kom in och sa:

»Madame är sjuk. Hon beklagar att hon inte kan ta emot er idag.«

Jag följde honom ut på gården, där kupén väntade på mig. Kuskaren körde mig tillbaka till gathörnet.

Varje fyra till fem dagar fick jag nu liknande inbjudningar till de mest skilda stadsdelar, men kupén förde mig alltid till samma mål. Vi pratade allt mindre tillsammans. Vad skulle två människor ha att säga varandra, som bara använde sina ömsesidiga kroppar som en förevändning för fantasiens orgier? Inte mig, utan Satan älskade den här kvinnan. Och när hon låg framför mig i mörkret och led i tystnad, hur jag sökte hennes konturer med handen – då kändes det som om jag hade funnit en omkullvält staty i trädgårdsgräset, som blev levande under min beröring. Då älskade jag Lais, då flammade städer upp runt mig, dit brandfacklor hade flugit på den här kvinnans vink, liksom in i min själ, och ingenting var mig mer avlägset än önskan att någon gång äga henne själv.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 14 / 18
# chapter_page: 14
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Framför allt gav hon mig för första gången i mitt liv tillfredsställelsen av min plågande fantasi. De kärleksrus som jag tidigare hade upplevt, både i verkligheten och i litteraturen, och som alltid hade framstått som mer otroliga och mystiska än mina egna, behövde jag nu inte längre avundas som en svag, senfödd man; jag visste hur man återupplevde dem. »Vänta till i kväll», sa jag till mig själv, när fantasin slösades bort på trubbiga bilder, och det kom nätter då jag hörde Adriatiska havet slå mot marmorpalatserna, då jag kände densamma sammetslena hud bredvid min egen, en praktfull sammet under vilken hennes lemmar verkade svälla; en ondskön, vacker dogaressa lekte med mig och gladde sig åt att jag för hennes skull föraktade döden, som hennes kärlek kan kosta. -- Eller från hennes hår steg doften av de frankiska skogarna, hennes linjer blev mjuka som sångerna som tyska flickor en gång sjöng vid brunnen på kvällarna...

Flickor som måste skämta blygt om sin kärlek inför Jungfru Maria, för att sedan kunna glömma _allt_, till och med den lilla kapellen där de bad sina barndomsböner, och ändå vara glada över att veta att Madonnan ler där, även då de kommer tillbaka sent till henne, när _han_ är ute i främmande land och älskar mer bländande kvinnor.

Och nyckfulla stunder kom; då framkallade min älskades skarpa, lilla skratt fräcka hertiginnor från Régence-tiden; ett nästan örtlikt puder gav hennes hud en sjuklig släthet. Och det verkade som om rummet runt oss var ljust och trångt, en nöt där vi flöt på ett hav som inte var helt verkligt, i alla fall mycket lite vilt. Och vår omfamning var som vävd av tunna guldtrådar och insnärjd i små krusningar som hade formen av mandlar. Och på sådana dagar var min älskka mycket kittlig.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 15 / 18
# chapter_page: 15
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Dessa upplevelser hade inte varit möjliga om hon inte hade besatt en egenskap som man annars inte lätt förlåter en kvinna. I verkligheten var hon nämligen själv helt omärklig; ingen humörsvängning, inget skämt, ingen infall, inga önskningar, ingenting oförutsett. Det hon behövde verkade hon finna utan mitt ingripande. Men något måste ändå störa mig: även om jag betraktade henne som mitt verktyg, var jag ännu mer hennes. Vinkade hon, kom jag; var hon trött på mig, skickade hon iväg mig. Om jag av nyckfullhet en gång uteblev, sa hon inte ett ord om det. Efter några dagar kom alltid en ny inbjudan. Denna likgiltighet irriterade mig, och jag bestämde mig för att reta henne, att göra henne arg genom att hitta på löjliga orsaker till min frånvaro.

Men när hennes hår då doftade som om det skulle lysa rött i solen, när hennes spända former krampaktigt omfamnade mig i nervös hastighet, så att jag inte visste om hon kände den yttersta smärta eller lust, om hon älskade mig eller ville tukta mig, då glömde jag all ilska, alla avsikter; då kände jag mig som biktfadern som träder in i cellen hos en ung häxa som måste brännas morgonen därpå och som idag ännu en gång, driven av begär, vill sluka in i sig allt det som hon bara kan få tag på, ivrig att snabbt suga upp så mycket främmande kraft som möjligt för att förstöra den. -- Min överlägsenhetskänsla tystnade när jag fann henne slö och orörlig, lik en bajadere som under en het morgon har rullat sig i skuggan av bisarra växter och tanklöst slukat alltför många sötmafyllda frukter. Då luktade hon av indiska blommor; hon visste konstiga rörelser med magen, så att hon nästan verkade alltför frodig för mig.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 16 / 18
# chapter_page: 16
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Så glömde jag gärna att någon obetydlig dam kanske ansåg mig vara den bäste. Hon existerade ju inte alls. Ibland kom tanken att försöka få henne att säga vissa upphetsande ord på främmande eller döda språk. Men jag insåg i tid att detta skulle göra mina idoler till litteratur, teater – ett litet skämt som vilken kvinna som helst hade kunnat lära sig. -- Naturligtvis bildade jag mig en viss föreställning om henne, men jag kan inte alls säga om jag tänkte mig henne vackrare eller fulare än de kvinnor jag mötte, bakom vilka jag ibland anade henne. Mina njutningars extraordinaritet gick helt enkelt inte att mäta med några verkliga mått.

Även om alla beröringar med vardagen, där fröna till mänskliga relationer ligger, höll sig på avstånd, fick denna mest extraordinära av alla kärlekshistorier ett så dumt, trivialt slut som en sergeants kärleksaffär. Damen blev svartsjuk, men på mina idoler. En dag frågade hon mig, som en liten sömmerska, om jag älskade henne. Och med det är historien egentligen slut. Hon hade insett att mina glädjeämnen trots allt var mer intensiva och mångfaldiga än hennes egna. Genom sin för tidiga nyfikenhet var hennes sinnen nu bundna vid min gestalt. Hon var trött på att alltid kyssa samma väsen, även om hon under smekmånaden hade kallat det Satan. Jag var elak nog att låta henne förstå att utan sin >ladylike< försiktighet och nyfikenhet skulle hon, precis som jag, kunna råda över ett seraj, att hon då i dag skulle ha omfamnat en delikat Georges Brummel, i morgon en romersk gladiator. Sådana ord drev henne till ohämmad vrede.

»Nu ska de väl ändå lära känna mig,« sa hon en gång upprört, »och vi ska se om ni fortfarande föredrar era idoler.«

Jag förstod att hon ville tända ljuset.

»Snälla, gör det inte!« ropade jag. »Jag går vidare.«

»Vill ni inte se mig?«

»Ni kan omöjligen vara så vacker som jag vill tro.«

»Det är oerhört.«

»Ni ville ju ta emot rökelsen från en idol.«

Nu var hon nog rädd för att göra mig besviken. Utan att säga något lämnade hon mig.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 17 / 18
# chapter_page: 17
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Jag fick nu inga inbjudningar längre. Veckor gick, och jag kände en stor tomhet i mitt liv, som fortsatte i oavbruten sorgsenhet. Jag var ledsen, som om en god älskarinna hade dött; men så snart jag tänkte på den här kvinnan försvann all längtan. Jag kände något som liknade tyst hån, en sorts förakt för alltför stor underlägsenhet, som knappt är värd att tänka på.

En kväll var jag ensam på den enda restaurangen i stan där man kunde äta efter teatern. Vid ett bord bakom mig satt folk som inte hade varit där när jag kom: två herrar i korrekt svart aftonklädsel; den ene hade ett nästan vitt skägg med rakad haka, den andre var en blond ung man med ett friskt, mycket engelskt pojkansikte.

Mellan dem satt en blek kvinna på omkring trettiofem år. Hon hade mörkt hår som i regelbundna lockar ramade in pannan, ett smalt ansikte av keltisk typ med stilla, nästan stirrande bruna ögon. En ovanlig dignitet vilade över henne. Den nästan alltför långa, smala munnen pryddes av mycket vita, påfallande små tänder – ett ansikte som man kunde tro en gång hade varit vackert; ty något saknades, och man tillskrev detta åren; men förmodligen saknades det alltid. Händerna var stora, men smala och prydda med flera opaler. Dessa tre personer utstrålade en självklar, anspråkslös förfining utan påträngande egenart, så som man gärna ser hos grannar på teatern eller vid bord d'hôte, som inte stör med något, inte ens väcker intresse. Trots detta kände jag en tvång att vända mig om mot dem.

Jag tyckte mig märka att damen likaledes observerade mig. »Kanske är det den okända kvinnan«, tänkte jag likgiltigt, men den tanken kom mig naturligtvis att tänka på många kvinnor. Jag beställde kaffe och passade på, medan servitören dukade av, att byta plats, så att jag hade de främmande inför mig. Jag lade märke till hur damen blev orolig och med plötslig iver började tala med den gamle herren. Denne betalade räkningen, och de tre lämnade restaurangen.

# book_id: global-gutenberg-translation-13cb9cab3e994fd9aa2bc36ea3bf795e
# book_title: Djävulens älskade
# chapter_id: 1-djavulens-alskade
# chapter_title: Djävulens älskade
# book_page: 18 / 18
# chapter_page: 18
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Följande dag fick jag två brev. »Komedin är över«, löd det ena med den välbekanta handstilen, »jag känner mig igenkänd, låt oss ta av maskerna.« Det andra hade liknande, men naturligare, uppenbart omaskerade drag. Det innehöll en formell inbjudan till en bal hos en dam som var mig helt okänd. Till våra fantasifulla orgier verkade denna kvinna villig att inleda en oundviklig flört, eller kanske rentav en kärleksrelation. Men jag föredrog att inte väcka min fantasifulla älskade till liv ur graven. Helena hade återvänt till immaterialiteten. För att acceptera den erbjudna ersättningen var jag vid det här laget alltför bortskämd. Snart lämnade jag H. Jag såg aldrig damen igen.

* * *

Berättaren tystnade. Jag kände en tröstlös känsla av att något nu var avslutat, oåterkalleligt förbi. Ett liv hade upphört utan att jag var död. De andra verkade känna liknande.

»En ny historia«, utropade någon, »den här tomheten är ju outhärdlig!«

Vi låg som blinda i en mörk grotta, hungriga efter den mänskliga rösten. Vårt liv, vår vilja var stelnat. Endast fantasin var vaken och krävde -- även om den var ofruktsam -- att någon annan, starkare, nykterare skulle fylla den med föreställningar.