En vision av domen

# book_id: global-gutenberg-translation-fa8bdeef18274ab2992f3bf14643a5cb
# book_title: En vision av domen
# chapter_id: 1-en-vision-av-domen
# chapter_title: En vision av domen
# book_page: 1 / 5
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

I.

Bru-a-a-a.

Jag lyssnade, utan att förstå.

Wa-ra-ra-ra.

"Gode Gud!", sa jag, fortfarande bara halvvaken. "Vilket infernaliskt oväsen!"

Ra-ra-ra-ra-ra-ra-ra-ra-ra Ta-ra-rra-ra.

"Det räcker", sa jag, "att väcka----" och tystnade plötsligt. Var var jag?

Ta-rra-rara--högre och högre.

"Det är antingen någon ny uppfinning----"

Toora-toora-toora! Öronbedövande!

"Nej", sa jag, och talade högt för att kunna höra mig själv. "Det är den sista basunblåsningen."

Tooo-rraa!

II.

Den sista tonen ryckte mig ur min grav som en fisk som dragits upp med ett krokfäste.

Jag såg mitt monument (en ganska usel historia, och jag önskade att jag visste vem som hade gjort det), och den gamla almträdet och havsutsikten försvann som ett moln av ånga, och sedan runtomkring mig -- en skara som ingen människa kunde räkna, nationer, språk, kungariken, folk -- barn från alla tider, i en amfiteaterliknande sal så vidsträckt som himlen. Och mitt emot oss, sittande på en tron av bländande vita moln, Herren Gud och hela skaran av hans änglar. Jag kände igen Azrael på hans mörker och Michael på hans svärd, och den store ängeln som hade blåst i basunen stod kvar med basunen fortfarande halvhögtlyft.

III.

"Punktligt", sa den lille mannen bredvid mig. "Mycket punktligt. Ser du ängeln med boken?"

Han böjde och vinklade på huvudet för att se över, under och mellan de själar som trängdes runt oss. "Alla är här", sa han. "Alla. Och nu ska vi få veta --

"Där är Darwin", sa han och bytte ämne. "Han kommer att få det!" Och där -- ser du? -- den där långa, viktiga mannen som försöker få Herrens Guds uppmärksamhet, det är Hertigen. Men det finns många människor man inte känner igen.

"Åh! Där är Priggles, förläggaren. Jag har alltid undrat över tryckarnas misstag. Priggles var en klok man... Men nu ska vi få veta -- till och med om honom.

"Jag ska få höra allt det. Jag ska få uppleva det roligaste innan... _Min_ bokstav är S."

Han drog in luften mellan tänderna.

"Historiska personer också. Ser du? Det där är Henrik den åttonde. Det kommer att finnas en hel del bevis. Åh, fan! Han är en Tudor."

Han sänkte rösten. "Lägg märke till den här killen, precis framför oss, helt täckt av hår. Paleolitisk, förstår du. Och där igen --"

# book_id: global-gutenberg-translation-fa8bdeef18274ab2992f3bf14643a5cb
# book_title: En vision av domen
# chapter_id: 1-en-vision-av-domen
# chapter_title: En vision av domen
# book_page: 2 / 5
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Men jag lyssnade inte på honom, för jag tittade på Herren Gud.

IV.

"Är det här _allt_?" frågade Herren Gud.

Ängeln vid boken – det var en av otaliga volymer, liknande katalogen för British Museums läsesal – tittade på oss och verkade räkna oss i samma ögonblick.

"Det är allt," sa han, och tillade: "Det var, o Gud, en mycket liten planet."

Guds ögon granskade oss.

"Låt oss börja," sa Herren Gud.

V.

Ängeln öppnade boken och läste upp ett namn. Det var ett namn fullt av A:n, och ekot av det kom tillbaka från rymdens yttersta delar. Jag kunde inte uppfatta det tydligt, eftersom den lille mannen bredvid mig plötsligt sa: "_Vad_ är det?" Det lät för mig som "Ahab"; men det kunde inte ha varit den Ahab som nämns i Bibeln.

Omedelbart lyftes en liten, svart skepnad upp till ett puffigt moln vid Guds fötter. Det var en stel, liten figur, klädd i rika, exotiska kläder och krönt, och den korsade armarna och ryckte på axlarna.

"Nå?" sa Gud och tittade ner på honom.

Vi hade förmånen att få höra svaret, och platsens akustiska egenskaper var verkligen fantastiska.

"Jag erkänner mig skyldig," sa den lille figuren.

"Berätta vad du har gjort," sa Herren Gud.

"Jag var en kung," sa den lille figuren, "en stor kung, och jag var lustfylld, stolt och grym. Jag förde krig, jag ödelade länder, jag byggde palats, och murbruket var människors blod. Hör, o Gud, vittnena mot mig som ropar till dig om hämnd. Hundratals och tusentals vittnen." Han vinkade med händerna mot oss. "Och värre! Jag tog en profet – en av dina profeter –"

"En av mina profeter," sa Herren Gud.

"Och eftersom han inte ville böja sig för mig, torterade jag honom i fyra dagar och nätter, och till slut dog han. Jag gjorde mer, o Gud! Jag hädade. Jag berövade dig dina hedersbetygelser –"

"Berövade mig mina hedersbetygelser," sa Herren Gud.

"Jag lät mig själv bli dyrkad i stället för dig. Det fanns ingen ondska som jag inte praktiserade; ingen grymhet som jag inte besudlade min själ med. Och till slut slog du mig, o Gud!"

Gud höll lätt upp ögonbrynen.

# book_id: global-gutenberg-translation-fa8bdeef18274ab2992f3bf14643a5cb
# book_title: En vision av domen
# chapter_id: 1-en-vision-av-domen
# chapter_title: En vision av domen
# book_page: 3 / 5
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Och jag dödades i strid. Och därför står jag inför er, redo för ert djupaste helvete! Utifrån er storhet vågar jag inte ljuga, vågar inte be om nåd, utan berättar sanningen om mina missgärningar inför hela mänskligheten."

Han tystnade. Jag såg hans ansikte tydligt, och det verkade för mig vitt och fruktansvärt, stolt och märkligt ädelt. Jag tänkte på Miltons Satan.

"Det mesta av detta kommer från Obelisken," sa den skrivande ängeln, med fingret på sidan.

"Det stämmer," sa den tyranniske mannen, med en svag antydan till förvåning.

Då böjde sig Gud plötsligt fram och tog mannen i sin hand och höll honom uppe på sin handflata, som för att se honom bättre. Han var bara en liten mörk fläck mitt på Guds handflata.

"_Gjorde_ han allt detta?" sa Herren Gud.

Den skrivande ängeln plattade till sin bok med handen.

"På sätt och vis," sa den skrivande ängeln, oberört. Nu, när jag tittade på den lille mannen igen, hade hans ansikte förändrats på ett mycket märkligt sätt. Han tittade på den skrivande ängeln med en konstig rädsla i ögonen, och ena handen fladdrade mot hans mun. Bara en muskelrörelse eller så, och all den stolta trotsen var borta.

"Läs," sa Herren Gud.

Och ängeln läste, och förklarade mycket noggrant och utförligt all den ondska som den onde mannen hade begått. Det var verkligen en intellektuell njutning. --Lite "vågat" på sina håll, tänkte jag, men himlen har ju sina privilegier...

VI.

Alla skrattade. Till och med Herrens profet, som den onde mannen hade torterat, hade ett leende på läpparna. Den onde mannen var verkligen en så löjlig liten figur.

"Och sedan," läste den skrivande ängeln, med ett leende som gjorde oss alla uppspelta, "en dag, när han var lite irriterad av övermättnad, gjorde han--"

"Åh, inte _det_," utbrast den onde mannen, "ingen visste om _det_."

"Det hände inte," skrek den onde mannen. "Jag var ond -- jag var verkligen ond. Ofta ond, men det var inget så dumt -- så fullständigt dumt --"

Ängeln fortsatte att läsa.

"O Gud!" utropade den onde mannen. "Låt dem inte få veta det! Jag ska ångra mig! Jag ska be om ursäkt..."

# book_id: global-gutenberg-translation-fa8bdeef18274ab2992f3bf14643a5cb
# book_title: En vision av domen
# chapter_id: 1-en-vision-av-domen
# chapter_title: En vision av domen
# book_page: 4 / 5
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Den onde mannen på Guds hand började dansa och gråta. Plötsligt överväldigades han av skam. Han gjorde ett vilt försök att hoppa ner från Guds lillfinger, men Gud stoppade honom med en skicklig vridning av handleden. Sedan rusade han mot gapet mellan hand och tumme, men tummen slöt sig. Och hela tiden fortsatte ängeln att läsa – läsa. Den onde mannen rusade hit och dit över Guds handflata, och vände sedan plötsligt om och flydde upp längs Guds ärm.

Jag väntade mig att Gud skulle driva bort honom, men Guds barmhärtighet är oändlig.

Den skrivande ängeln gjorde ett uppehåll.

"Eh?", sa den skrivande ängeln.

"Nästa", sa Gud, och innan den skrivande ängeln hann ropa upp namnet stod en hårig varelse i smutsiga trasor på Guds handflata.

VII.

"Har Gud då helvetet i rockärmen?" sa den lille mannen bredvid mig.

"Finns det verkligen ett helvete?" frågade jag.

"Om du lägger märke till det", sa han – han tittade mellan de stora änglarnas fötter – "finns det inga särskilda tecken på en himmelsk stad."

"Shh!", sa en liten kvinna nära oss, med rynkad panna. "Lyssna på denne välsignade helige!"

VIII.

"Han var jordens herre, men jag var profeten för himlens Gud", ropade helgonet, "och allt folket förundrades över tecknet. Ty jag, o Gud, kände till ditt paradisis glans. Ingen smärta, inget lidande, att bli skuren med knivar, splintar som drevs under mina naglar, köttremsor som slets av – allt för Guds ära och heder."

Gud log.

"Och till slut gick jag, jag i mina trasor och sår, luktande av min heliga obehaglighet –"

Gabriel skrattade plötsligt.

"Och lade mig utanför hans portar, som ett tecken, som ett under –"

"Som en total olägenhet", sa den skrivande ängeln, och började läsa, omedveten om att helgonet fortfarande talade om de härligt obehagliga saker han hade gjort för att paradiset skulle bli hans.

Och se, i den boken var även helgonets berättelse en uppenbarelse, ett underverk.

# book_id: global-gutenberg-translation-fa8bdeef18274ab2992f3bf14643a5cb
# book_title: En vision av domen
# chapter_id: 1-en-vision-av-domen
# chapter_title: En vision av domen
# book_page: 5 / 5
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Det verkade inte ha gått tio sekunder innan även helgonet rusade hit och dit över Guds stora handflata. Inte tio sekonder! Och till slut skrek även han under den skoningslösa och cyniska utsättningen, och flydde också, precis som den onde mannen hade gjort, in i ärmens skugga. Och det var oss tillåtet att se in i ärmens skugga. Och de två satt sida vid sida, fria från alla villfarelser, i skuggan av Guds barmhärtighets mantel, likt bröder.

Och dit flydde även jag i min tur.

IX.

"Och nu," sa Gud, medan han skakade av oss ur sin ärm på den planet han hade gett oss att leva på, den planet som kretsade kring den gröna stjärnan Sirius som sol, "nu när ni förstår mig och varandra lite bättre... försök igen."

Sedan vände han och hans stora änglar sig om och försvann plötsligt...

Tronen hade försvunnit.

Runt omkring mig låg ett vackert land, vackrare än något jag någonsin tidigare hade sett – ödsligt, storslaget och underbart; och runt omkring mig fanns de upplysta människosjälarna i nya, rena kroppar...