Lerrocken

# book_id: global-gutenberg-translation-34e7b0b631c34f3181edbe39d8e14837
# book_title: Lerrocken
# chapter_id: 1-lerrocken
# chapter_title: Lerrocken
# book_page: 1 / 5
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Det var en gång en vis kvinna som bodde i Lindsey. Vissa sade att hon var en häxa, men de sa det viskande, eftersom de fruktade att hon skulle höra dem och göra dem illa. Men ingen kunde vara säker, för hon hade aldrig skadat någon, vilket en riktig häxa säkert skulle ha gjort. Hon kunde berätta vad som var fel med dig och hur man botade det med örter. Hon blandade sällsynta salvor som drev bort smärtan på ett ögonblick. Hon kunde ge råd när dina kor blev sjuka eller när du hamnade i trubbel. Hon kunde till och med berätta för byns unga flickor om deras älskade skulle förbli trogna.

Men hon blev arg om någon frågade henne för mycket eller för länge, och hon hade en djup avsky mot dårar. Många kom till henne och frågade om dumma saker, vilket var deras natur, och till dem gav hon aldrig råd – åtminstone inte av ett slag som gjorde dem särskilt mycket nytta.

En dag, när hon satt vid sin dörr och skalade potatisar, kom en lång pojke med en lång näsa, utstående ögon och händerna i fickorna gående över stigen och uppför vägen.

"Det är en dåre, om jag någonsin sett en, och en dåres öde står skrivet på hans ansikte," sa den vise kvinnan till sig själv och nickade, och hon kastade ett potatisskal över sin vänstra axel för att avvärja otur.

"God dag, frun," sa dåren. "Jag har kommit för att träffa dig."

"Det har du," sa den vise kvinnan. "Det ser jag. Hur mår alla dina kära i år?"

"Oh, ganska bra," svarade han. "Men folk säger att jag är en dåre."

"Ja, det är du," nickade hon och kastade bort en dålig potatis. "Det ser jag också. Men vad vill du mig? Jag säljer inte hjärnor."

"Jo, min mor säger att jag aldrig kommer att bli klokare under hela mitt liv. Men folk säger att du kan göra vad som helst. Kan du inte lära mig lite, så att de tror att jag är en smart kille där hemma?"

"Hout-tout!" sa den vise kvinnan. "Du är en större dåre än jag trodde. Nej, jag kan inte lära dig något, pojke. Men jag ska säga dig en sak: du kommer att vara en dåre hela ditt liv tills du får ett lager lera på dig, och då kommer du att veta mer än jag."

"Hej, frun, vad är det för slags lager?" sa han.

"Lera," sa hon. "Det är det som gör dig klok."

# book_id: global-gutenberg-translation-34e7b0b631c34f3181edbe39d8e14837
# book_title: Lerrocken
# chapter_id: 1-lerrocken
# chapter_title: Lerrocken
# book_page: 2 / 5
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Det angår inte mig," svarade hon. "Det måste du ta reda på själv."

Och hon samlade ihop sina potatisar och gick in i huset.

Dåren tog av sig hatten och kliade sig i huvudet. "Det är verkligen en märklig sorts kappa att leta efter. Jag har aldrig hört talas om en kappa av lera. Men jag är ju en dåre, det är sant."

Så fortsatte han tills han kom till ett dike i närheten, där det bara fanns lite vatten och en fot lera i botten.

"Här är lera," sa dåren, mycket nöjd, och han klättrade ner i diket och rullade runt i leran, flämtande. "Hi, yi!" sa han, för munnen var full av lera, "nu har jag en kapp av lera, minsann. Jag ska gå hem och säga till min mamma att jag är en vis man och inte en dåre längre." Och han gick hem.

Snart kom han till en stuga där en flicka stod vid dörren.

"God morgon, dåre," sa hon. "Har du blivit doppad i hästdammen?"

"Dåre själv," sa han. "Den vise kvinnan sa att jag skulle veta mer än hon när jag fick en kappa av lera, och här är den. Ska jag gifta mig med dig, flicka?"

"Ja," sa hon, för hon tyckte att hon ville ha en dåre till make, "när ska det bli?"

"Jag kommer och hämtar dig när jag har berättat det för min mamma," sa dåren, och gav henne sitt lyckopenningsmynt och fortsatte.

När han kom hem stod hans mamma på tröskeln.

"Mamma, jag har fått en kappa av lera," sa han.

"En kappa av lera," sa hon. "Och vad spelar det för roll?"

"Den vise kvinnan sa att jag skulle veta mer än hon när jag fick en kappa av lera," sa han, "så jag gick ner i diket och tog en, och nu är jag ingen dåre längre."

"Mycket bra," sa hans mamma. "Nu kan du skaffa dig en fru."

"Ja," sa han, "jag ska gifta mig med den och den."

"Vad!" sa hans mamma. "Den där flickan? Nej, det ska du inte! Hon är inget annat än en liten bratska, som inte äger ens en ko eller ett enda kålhuvud."

"Men jag gav henne mitt lyckopenningsmynt," sa dåren.

"Då är du en ännu större dåre än någonsin, trots din kappa av lera!" sa hans mamma och smällde igen dörren i ansiktet på honom.

"Dang it!", sa dåren och kliade sig i huvudet. "Det där är verkligen inte den rätta sortens lera."

Så gick han tillbaka till landsvägen och satte sig på flodbanken alldeles intill, och tittade på vattnet, som var svalt och klart.

# book_id: global-gutenberg-translation-34e7b0b631c34f3181edbe39d8e14837
# book_title: Lerrocken
# chapter_id: 1-lerrocken
# chapter_title: Lerrocken
# book_page: 3 / 5
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Efter ett tag somnade han, och innan han visste ordet av – plopp – rullade han ner i floden med ett plask, och tog sig upp igen, dyngsur som en dränkt råtta.

"Jösses!", sa han, "jag får nog gå och torka mig i solen." Så gick han upp till landsvägen och lade sig ner i dammet, och rullade runt så att solen skulle nå honom över hela kroppen.

När han sedan satte sig upp och tittade ner på sig själv, upptäckte han att dammet hade bildat ett slags skal över hans blöta kläder, så att man inte kunde se en tum av dem – så väl var de täckta. "Hui, yi!", sa han, "Här har jag en lerrock klar att använda, och vilken fin sådan dessutom! Nu ser ni väl att jag är en klok karl den här gången, för jag har hittat det jag sökte utan att ens leta efter det! Wow, vilken härlig känsla det är att vara så smart!"

Så satt han och kliade sig i huvet, och funderade över sin egen klokhet.

Men plötsligt kom godsägaren runt hörnet på hästryggen, i full galopp, som om spökena var efter honom. Dåren var tvungen att hoppa undan, trots att godsägaren drog tillbaka sin häst så att den stod på bakbenen.

"Vad i all världen!", sa godsägaren, "menar du med att ligga mitt på vägen så där?"

"Jo, herrn", sa dåren, "jag föll i vattnet och blev blöt, så jag lade mig ner på vägen för att torka mig. Och jag lade mig ner som en dåre och reste mig som en klok man."

"Hur menar du det?", sa godsägaren.

Så berättade dåren för honom om den vise kvinnan och lerrocken.

"Ah, ah!", skrattade godsägaren. "Vem har någonsin hört talas om en klok man som ligger mitt på landsvägen för att bli överkörd? Ungdomen, ta mitt ord för det, du är en större dåre än någonsin." Och han red vidare och skrattade.

"Fan också!", sa dåren, medan han kliade sig i huvudet. "Jag har alltså inte fått tag på den rätta rocken än." Och han stapplade och stapplade i det damm som godsägarens häst hade väckt upp.

Så fortsatte han sin färd i ett melankoliskt sinnesstämning tills han kom till ett värdshus, och värdshusvärden stod vid dörren och rökte.

"Nå, dåre", sa han, "du är både fin och smutsig."

"Ja", sa dåren, "jag är smutsig på utsidan och dammig på insidan, men det är inte det rätta ännu."

# book_id: global-gutenberg-translation-34e7b0b631c34f3181edbe39d8e14837
# book_title: Lerrocken
# chapter_id: 1-lerrocken
# chapter_title: Lerrocken
# book_page: 4 / 5
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Och han berättade för värdshusvärden allt om den vise kvinnan och rocken av lera.

"Hout-tout!", sa värdshusvärden med en blinkning. "Jag vet vad som är fel. Du har ett skal av smuts på utsidan och helt torrt damm på insidan. Du måste fukta det, gosse, med en god drink, och då får du ett riktigt heltäckande lager av lera."

"Hi!", sa dåren, "det är ett bra ord."

Så satte han sig ner och började dricka. Men det var märkligt hur mycket sprit det krävdes för att fukta så mycket damm, och varje gång han kom till botten av kannan upptäckte han att han fortfarande var torr. Till slut började han känna sig mycket glad och nöjd med sig själv.

"Hi, yi!", sa han. "Nu har jag verkligen fått ett lager av lera, både på utsidan och insidan. Vilken skillnad det gör, minsann. Jag känner mig som en helt annan människa nu – så smart."

Och han sa till värdshusvärden att han verkligen var en vis man nu, även om han inte kunde tala särskilt tydligt efter att ha druckit så mycket. Så reste han sig och tänkte att han skulle gå hem och berätta för sin mor att hon inte längre hade en dåre till son.

Men precis när han försökte ta sig igenom värdshusets dörr, som knappt stod stilla tillräckligt länge för att han skulle kunna hitta den, kom värdshusvärden fram och tog honom i ärmen.

"Hör här, herrn", sa han, "du har inte betalat för din räkning. Var är dina pengar?"

"Jag har inga!", sa dåren och tog fram sina fickor för att visa att de var tomma.

"Va!", sa värdshusvärden och svor. "Du har druckit upp all min sprit och har ingenting att betala med!"

"Hej!", sa dåren. "Du sa åt mig att dricka så att jag skulle få ett lager lera på kroppen. Men eftersom jag nu är en vis man, har jag inget emot att hjälpa dig lite på traven i livet. För även om jag är en smart kille, är jag inte alltför stolt inför mina vänner."

"Vis man! Smart kille!", sa värdshusvärden. "Och vill du hjälpa mig? För tusan! Du är den största dåren jag någonsin har sett, och det är jag som ska hjälpa dig först – ut ur den här situationen!"

Och han sparkade ut honom genom dörren, ut på gatan, och svor åt honom.

# book_id: global-gutenberg-translation-34e7b0b631c34f3181edbe39d8e14837
# book_title: Lerrocken
# chapter_id: 1-lerrocken
# chapter_title: Lerrocken
# book_page: 5 / 5
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Hmm", sa dåren, medan han låg i dammet, "jag är inte så vis som jag trodde. Jag tror att jag ska gå tillbaka till den vise kvinnan och berätta för henne att det är något som inte stämmer."

Så reste han sig och gick till hennes hus och fann henne sittande vid dörren.

"Så du har kommit tillbaka", sa hon och nickade. "Vad vill du mig nu?"

Så satte han sig ner och berättade för henne hur han hade försökt att få ett lager lera på kroppen, och att han inte hade blivit ett dugg klokare av det hela.

"Nej", sa den vise kvinnan, "du är en större dåre än någonsin, min pojke."

"Det är vad alla säger", suckade dåren. "Men var kan jag då få tag på den rätta sortens lerlager?"

"När du är färdig med den här världen, och dina nära och kära lägger dig i jorden", sa den vise kvinnan. "Det är det enda lagret lera som kommer att göra sådana som du visa, pojke. Född som en dåre, dö som en dåre, och var en dåre hela livet – och det är sanningen!"

Och hon gick in i huset och stängde dörren.

"För tusan!", sa dåren. "Jag måste berätta för min mamma att hon hade rätt ändå, och att hon aldrig kommer att få en vis man till son!"

Och han gick hem.