Kolbrännaren och trollet

# book_id: global-gutenberg-translation-b0bcc56a8c8b49afbb18cad8042f217c
# book_title: Kolbrännaren och trollet
# chapter_id: 1-kolbrannaren-och-trollet
# chapter_title: Kolbrännaren och trollet
# book_page: 1 / 3
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

En gång i tiden bodde det en kolbrännare vid namn Nils på en udde som stack ut i nordvästra hörnet av sjön Råsvalen, i Linde-regionen. Han hade en liten trädgård som han lämnade i en drängpojkes vård, medan han själv tillbringade all sin tid i skogen – där han höll på med att hugga ved till kol på sommaren och brände den på vintern.

Men oavsett hur hårt han arbetade verkade lyckan aldrig vara honom gynnsam, och han blev snart byns samtalsämne, eftersom alla visste att stackars Nils aldrig verkade kunna få ett genombrott.

En dag, när han höll på att bygga en vedhög för bränning på andra sidan sjön, nära det mörka Hargberget, dök en märklig kvinna upp framför honom och frågade om han behövde hjälp med sitt arbete.

”Ja, verkligen! Jag skulle verkligen behöva en hjälpande hand”, svarade Nils. Utan ett ord till började kvinnan att bära stockar och ved med en sådan hastighet att hon sprang ifrån Nils’ häst, och vid middagstid låg allt material till en ny hög redo på marken. När kvällen kom frågade hon Nils vad han tyckte om hennes dags arbete och om hon fick komma tillbaka nästa dag.

Kolbrännaren kunde knappast säga nej, så hon kom tillbaka följande dag, och sedan varje dag därefter. När högen var bränd hjälpte hon honom med vedbärandet, och aldrig förr hade Nils producerat så mycket kol, eller kol av så fin kvalitet.

Således stannade kvinnan kvar med honom i skogen i tre år, under vilka hon födde honom tre barn. Detta bekymrade inte Nils, eftersom hon tog så väl hand om dem att han inte hade minsta besvär av dem.

Men när det fjärde året började blev hon allt djärvare. Hon krävde att han skulle ta henne hem och göra henne till sin hustru. Nils gillade inte den tanken, men eftersom hon var så till stor nytta i kolskogen var han försiktig med att avslöja sina tankar och sa bara att han skulle tänka över saken.

En dag gick Nils till kyrkan – något han inte hade gjort på många år – och det han hörde där satte hans tankar i rörelse på ett sätt som de inte hade varit sedan han var ett oskyldigt barn. Han började undra om han hade begått ett allvarligt misstag, och om kvinnan som så villigt hade hjälpt honom kanske inte var ett troll i förklädnad.

# book_id: global-gutenberg-translation-b0bcc56a8c8b49afbb18cad8042f217c
# book_title: Kolbrännaren och trollet
# chapter_id: 1-kolbrannaren-och-trollet
# chapter_title: Kolbrännaren och trollet
# book_page: 2 / 3
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Förlorad i dessa tankar när han vandrade tillbaka till sitt hem i skogen, glömde han det avtal han hade ingått med kvinnan när hon först började arbeta för honom: att när han anlände, innan han närmade sig högen, skulle han slå tre gånger med sin yxa mot ett gammalt tallträd som stod en bit från kolugnen. Så han fortsatte rakt fram, och plötsligt möttes han av en syn som nästan drev honom till vansinne. När han närmade sig högen såg han den stå i ljusa lågor, och runt den stod kvinnan och hennes tre barn och drog kol. De drog och räfsade med sådan hets att eld, rök och gnistor flög högt upp mot himlen. Men i stället för att använda tallgrenar, som var brukligt för att dämpa elden, använde de sina buskiga svansar, som de doppade i snön och sedan slog mot lågorna med.

Nils tittade på ett tag, sedan smög han tyst tillbaka till tallträdet och slog det tre gånger med sin yxa, så att slagen ekade långt bort mot Hargberget. Först då gick han fram till högen, och betedde sig som om han inte hade sett något. När han kom fram var allt precis som han var van vid: högen brann stadigt och bra, och kvinnan gick omkring och skötte sina sysslor som vanligt.

När kvinnan såg Nils igen, förnyade hon sina böner om att få lov att följa med honom hem och bli hans hustru.

”Ja, saken ska avgöras nu”, sa Nils, och försökte låta tröstande, och han gav sig iväg hemåt, till synes för att hämta sin häst. Men i stället gick han till Kallernäs, på sjöns östra strand, där en vis gammal man bodde. Nils frågade honom vad han skulle göra för att befria sig från detta dilemma.

Den gamle mannen rådde honom att gå hem, spänna fast sin häst vid kolvagnen, men se till att tyglarna och selarna inte hade några öglor i sig. Sedan skulle han rida över isen på sin hästs rygg, svänga av vid kolugnen utan att stanna, ropa åt trollkvinnan och hennes barn att hoppa in i vagnen, och sedan köra snabbt tillbaka ut på isen.

# book_id: global-gutenberg-translation-b0bcc56a8c8b49afbb18cad8042f217c
# book_title: Kolbrännaren och trollet
# chapter_id: 1-kolbrannaren-och-trollet
# chapter_title: Kolbrännaren och trollet
# book_page: 3 / 3
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Kolbrännaren följde instruktionerna exakt. Han spann fast sin häst, kontrollerade noggrant att det inte fanns några öglor i tyglarna eller selarna, red sedan över isen, upp i skogen till ugnen, och ropade åt kvinnan och hennes barn att hoppa in. Samtidigt vände han hästen och satte av mot isen i högsta fart.

När han nådde mitten av sjön såg han en stor flock vargar som rusade emot honom från vildmarken. Snabbare än någonsin lät han selarna glida av axlarna, lämnade vagnen och dess innehåll kvar på den hala isen, och red så fort hans häst kunde bära honom mot den bortre stranden.

När trollkvinnan såg vargarna började hon skrika och be. ”Kom tillbaka! Kom tillbaka!” ropade hon. ”Om du inte vill göra det för min skull, gör det för din yngsta dotter, Vipa!” Men Nils fortsatte att rida mot stranden.

Sedan hörde han trollen ropa till varandra: ”Bror i Harsberg, syster i Stripa, och kusin i Ringshällen, ta tag i öglorna och dra!”

”Han har ingen ögla”, kom ett svar från djupet av Harsberg.

”Fånga honom vid Härkällarn, då.”

”Han rider inte åt det hållet”, kom det från Ringshällen.

Och faktiskt red inte Nils åt det hållet, utan över fält, stenar och vägar raka vägen hem till sitt hus. Han hade knappt kommit fram när hans häst föll död omkull, och en trollskott slet bort hörnet av stallet.

Själv blev Nils sjuk kort därefter och låg sängliggande i många veckor. När han återhämtade sig sålde han sin stuga i skogen och ägnade resten av sina dagar åt att odla de få tunnlanden runt sin stuga. Och så blev trollen för en gångs skull överrumplade.