Djurens fredsparti

# book_id: global-gutenberg-translation-c36c230aa28d461a8716ba321695c6c6
# book_title: Djurens fredsparti
# chapter_id: 1-djurens-fredsparti
# chapter_title: Djurens fredsparti
# book_page: 1 / 5
# chapter_page: 1
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

De gamla böckerna säger att grisen är ett mycket orent djur och till ingen större nytta för världen eller människan, och en av dem innehåller följande berättelse:

En gång för länge sedan anordnade hästarna och boskapen en fest. Trots att grisarna var mycket giriga, sa hästarna: "Låt oss bjuda in dem, så kanske vi kan lösa våra tvister på detta sätt och bli bättre vänner. We will call this a Peace Party."

"Generationer av grisar har brutit sig igenom vårt staket, tagit vår mat, druckit vårt vatten och förstört vårt rena, gröna gräs; men det är också sant att boskapens ungar har skadat många unga grisar.

All denna oreda och stridigheter är inte rätt, och vi vet att Mästaren vill att vi ska leva i fred med varandra. Tycker ni inte att det är en bra plan att hålla en fredsfest och lösa detta problem?"

Boskapen sa:, "Vem ska vara ledaren för vår fest och sköta inbjudningarna? Vi borde ha en ledare som är både mild och vänlig, som kan gå till grisarnas hem och bjuda in dem."

Nästa dag skickades en liten och mycket mild ko för att bjuda in grisarna. När hon gick över till grisarnas gård, hoppade alla ungarna upp och knotade: "Vad kommer ni hit för? Vill ni slåss?"

"Nej, jag vill inte slåss", sa kon. "Jag har skickats hit för att bjuda in er till vår fest. Jag vill veta om ni kommer, så att jag kan berätta det för vår ledare."

De unga grisarna och de äldre grisarna pratade tillsammans, och de äldre sa: "Nyårsfesten är snart här. Kanske kommer de att ha något gott åt oss att äta på festen. Jag tycker att vi borde gå."

Då hittade de äldre grisarna den som pratade bäst i hela familjen och skickade bud genom honom att de skulle komma till festen.

Dagen kom, och alla grisarna gick till festen. Det var ungefär trehundra stycken sammanlagt.

När de kom dit såg de att ledaren för korna var den vackraste i hela flocken och mycket vänlig och mild mot sina gäster.

Efter en stund talade ledaren till dem med en vänlig röst och sa till den äldsta grisen: "Vi tycker att det vore bra och trevligt om det inte längre förekom några gräl på den här betesmarken.

# book_id: global-gutenberg-translation-c36c230aa28d461a8716ba321695c6c6
# book_title: Djurens fredsparti
# chapter_id: 1-djurens-fredsparti
# chapter_title: Djurens fredsparti
# book_page: 2 / 5
# chapter_page: 2
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

"Vill ni säga åt ert folk att inte riva ner stängslen, förstöra platsen och äta vår mat? Då kommer vi att enas om att oxarna och hästarna inte ska skada era barn, och alla gamla stridigheter ska glömmas bort från och med idag."

Då reste sig en ung gris för att tala. "All denna stora betesmark tillhör Mästaren, och inte er," sa han. "Vi kan inte gå till andra platser för att få mat.

"Mästaren skickar en tjänare för att ge oss mat, och ibland skickar han oss till er gård för att äta majs och potatis.

"Tjänarna städar vår inhägnad varje dag. När sommaren kommer fyller de dammarna med färskt vatten så att vi kan bada i dem.

"Nu, vänner, kan ni inte se att den här platsen och den här maten tillhör Mästaren? Vi äter maten och går vart vi vill. Vi tar bara er mat efter att ni har ätit upp den. Den skulle ruttna på marken om vi inte gjorde så.

"Svara på den här frågan: Skadar vårt folk någonsin ert folk? Nej; även om några av våra barn varje år dödas av vilda oxar och kor.

"Vad är er mat? Det är ingenting; men våra liv är mycket värdefulla för oss.

"Vår Mästare sätter aldrig vårt folk i arbete som han gör med hästarna och oxarna. Han skickar oss mat och låter oss leka år efter år, eftersom han tycker bäst om oss.

"Ni ser att hästarna och oxarna alltid arbetar. Vissa drar vagnar, andra plöjer mark för ris; och de måste arbeta – oavsett om de är sjuka eller friska.

"Vårt folk arbetar aldrig. Varje dag vid glädjetid leker vi; och ser ni hur feta vi är?

"Ni ser aldrig våra ben. Titta på de gamla hästarna och de gamla oxarna. Tjugo års arbete utan vila!

"Jag säger er att Mästaren inte hedrar hästarna och oxarna så som han hedrar grisarna.

"Vänner, det är allt jag har att säga. Har ni några frågor? Är det jag har sagt inte sant?"

Den gamla kon sa: "Moo, Moo" och skakade sorgset på huvudet. De trötta, gamla hästarna stönade: "Huh, Huh" och sa inte ett ord.

Ledaren sa: "Mina vänner, det är bäst att inte oroa sig för saker vi inte kan veta. Vi verkar inte förstå vår Herre.

Snart är det dags för nyårsfesten; så god natt. Och må grisfolket leva i världen lika länge och lyckligt som hästarna och oxarna, även om vårt Fredsparti inte lyckades."

# book_id: global-gutenberg-translation-c36c230aa28d461a8716ba321695c6c6
# book_title: Djurens fredsparti
# chapter_id: 1-djurens-fredsparti
# chapter_title: Djurens fredsparti
# book_page: 3 / 5
# chapter_page: 3
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

På vägen hem höll de små grisarna ett stort oväsen, och alla sa: "Vi, vi! Vi vinner, vi vinner!"

Sedan pratade de gamla hästarna och oxarna med varandra. "Vi är starkare, klokare och mer användbara än grisarna", sa de. "Varför behandlar Herren oss så?"

Ee-Sze (Betydelse): Varför har vissa mer makt än andra? Bara en vet. Varför lever vissa längre än andra? Bara en vet. Varför försöker vissa och inte lyckas, medan andra inte ens försöker och ändå lyckas? Bara en vet.

ÄNKAN OCH HENNES SON [1]

EN BERÄTTELSE OM SVÄLTEN I SHANG-TONG-PROVINSEN

能孝能弟

En änka hade två söner, Yao-Pao, en pojke som fortfarande gick i skolan, och Yao-Moi som brukade jorden.

Yao-Moi, den äldre, var en god man; han hade arbetat hårt i trettio år, men hade inte blivit rik. Han skickade Yao-Pao till skolan och tog väl hand om sin mor.

Ett år regnade det mycket. Allt spannmål dog i jorden, och folket i det landet hade inget att äta. Yao-Moi hade skulder som han inte kunde betala, och när skörden slog fel blev han fattigare än någonsin tidigare.

Sedan kom en stor svält, och tjugo tusen människor dog i det landet. Yao-Moi dödade sina oxar för att rädda sin mor och bror från att svälta ihjäl. Till slut dödade han hästarna och mulorna, för det var fortfarande sex månader kvar till skördetid. Varje gång han skulle döda djur för köttets skull kom grannarna och tiggde om mat, och eftersom han tyckte synd om dem kunde han inte vägra.

En änka kom dit många gånger, tills hon skämdes över att längre be om någonting av det lilla som han hade. Till slut tog hon med sig en liten flicka till honom och sa: "Vi svälter igen. Jag ger dig den här flickan i utbyte mot lite kött. Hon är stark och kan hjälpa din mor." Men Yao-Moi sa: "Nej, jag ska ge dig köttet. Jag kan inte ta din flicka ifrån dig."

# book_id: global-gutenberg-translation-c36c230aa28d461a8716ba321695c6c6
# book_title: Djurens fredsparti
# chapter_id: 1-djurens-fredsparti
# chapter_title: Djurens fredsparti
# book_page: 4 / 5
# chapter_page: 4
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Så gav han henne kött en gång till, och hon tog med sig köttet hem till sin son. Men när det var slut och de var svaga och utmattade av svälten igen, sa änkan: "Vi kommer alla att dö, om inte någon dör för att rädda de andra. Min son kan inte längre gå. Jag ska döda flickan och rädda hans liv. Då kan han äta." Hennes son sa: "Nej, döda inte flickan. Ge henne till Yao-Moi i utbyte mot kött." Och mamman sa: "Yao-Moi kommer snart att svälta också, och då kommer han att döda henne. Det är bättre att jag gör det;" och hon tog den stora, skarpa kniven för att göra den ännu vassare.

Hon lade flickan på en bänk och förberedde sig för att döda henne; men just då gick Yao-Moi förbi huset, och när han hörde skriken och klagomålen stannade han för att fråga vad som hade hänt. Och änkan sa: "Vi svälter. Vi ska hålla en begravningsceremoni idag. Nu ska vi döda och äta varandra, så att den siste kan leva tills skördetiden." Men Yao-Moi sa: "Åh, nej, döda inte flickan. Jag tar med henne hem till mig, och ni kan få kött i utbyte mot henne." Och han tog med henne hem till sig och gav änkan många kilo kött till sig själv och sin döende son.

Fyra månader gick. Yao-Moi hade ingenting att äta i sitt eget hus, och de var alla hungriga – Yao-Moi, hans mor, hans lillebror och flickan.

När dödshungern kom, och mamman såg att hennes söner måste dö, sa hon: "Jag ska döda flickan." Men Yao-Moi sa: "Nej, jag tror att vi inte ska dö. Låt oss sova inatt och se. Jag tror att någonting säkert kommer att hända. Det är bättre att jag dödas än flickan."

Så låg de och sov den natten, och nästa morgon kom det mat till dem.

Så gick de och lade sig den natten. Det var vinter och huset var kallt och mörkt. Det fanns varken ved, ljus eller mat; och de svalt.

Nu, när huset blev allt kallare och mörkare, kom en stillhet av stor förtvivlan över dem, och de somnade alla.

Och Yao-Moi hade en dröm, och han såg en gammal man i flödande vita kläder, med ett bälte av guld runt midjan. Hans hår var långt och vitt, och hans ansikte var vänligt och snällt. Och han ropade: "Yao-Moi! Yao-Moi! Yao-Moi! Lyssna på mina ord. Vet du hur många människor som har dött i detta land?"

# book_id: global-gutenberg-translation-c36c230aa28d461a8716ba321695c6c6
# book_title: Djurens fredsparti
# chapter_id: 1-djurens-fredsparti
# chapter_title: Djurens fredsparti
# book_page: 5 / 5
# chapter_page: 5
# language: sv
# content_format: markdown
# reading_structure: unknown
# render_mode: prose

Yao-Moi svarade: "Nej, men jag vet att de är många, för bara tre av hundra av alla dem som fanns kvar är kvar nu."

Och den gamle mannen sa: "I varje hus utom ert har några dött, men de som tillhör ert hushåll är alla vid liv: ni har också räddat flickan. Jag vet att ni är en god man. Ni har plöjt jorden i trettio år och har aldrig klagat på himlen eller jorden. Åskvädren och regnet kommer, vindarna blåser och jorden skakar, och ändå är ni tålmodig och snäll. Ni är god mot er mor. Ni försörjer er bror, skickar honom till skolan och är som en far för honom. Ni har ett vänligt hjärta för era grannars bekymmer. Ni lever ett gott liv, och därför ska ni inte svälta. I morgon bitti måste ni stå upp tidigt och gå till Östberget vid vildmarken. Där kommer ni att hitta mycket kött, nötter och frön. Ta med dem hem till er familj. Jag är en ande som har sänts från den Störste till jorden."

Efter att ha sagt dessa saker gick mannen ut, och Yao-Moi stod upp med stor glädje och berättade för sin familj.

Sedan gick han till Östberget vid vildmarken, där han fann majs, jordnötter och köttet av tvåhundra rävar, redan färdiga att äta.

Och han var mycket glad och tog med sig mycket mat hem och räddade många liv.

Ee-Sze (Betydelse):Om människor gör gott kommer de att belönas.